Ärligt talat är jag övertygad om att de flesta hushåll galant kommer att klara en bensinprishöjning om ca 1:-/liter; för oss som kör långt handlar det då kanske om ca 3000-4000 kronor per år i merkostnad. Det vore faktiskt en större skam om vi hade byggt ett välfärdssamhälle där vuxna individer inte ska klara en sådan kostnadsökning.
Så, undrar man kanske, varför har jag ägnat så mycket tid under veckan åt att gnälla på det rödgröna s.k. alternativet som efter stor möda har rullats fram i offentligheten under den gångna veckan?
Jo, det ska jag förklara. För mig handlar det inte så mycket om utgifterna och de skattehöjningar som kommer att drabba oss alla. Dessa kommer vi som sagt att överleva. Skattehöjningen på bensin motsvarar effekterna av en liten konflikt i något av alla de oljeproducerande länderna. Det är kort sagt sådant som man får räkna med.
Problemet för mig är snarare att man inte har något som helst vettigt svar på vad man ska använda pengarna till! Hade de rödgröna bara bemödat sig om att analysera verkligheten och komma med något som åtminstone påminde om seriösa, genomtänkta och välgrundade förslag så skulle jag inte ha ägnat min tid åt att klaga. De har haft snart fyra år på sig att tänka igenom vad de vill åstadkomma och hur de isåfall ska åstadkomma detta – men icke då…
Istället för konkreta och välgrundade förslag kommer man med högst odefinierade så kallade ”satsningar” till kommunerna och diverse andra lika odefinierade svarta hål som man vill lägga pengarna i. Det verkar för en utomstående att man utifrån opinionsmätningar har bestämt sig för att det enda man kan komma överens om är att man vill vara annorlunda än alliansen – och eftersom medierna i mångt och mycket har beskrivit de senaste åren i termer av ”nedskärningar” (istället för det mer korrekta ”reformer”) så har de rödgröna dragit slutsatsen att just ”satsningar” är det som kommer att falla gemene man på läppen. Alas, här ska satsas pengar – alldeles oavsett om det behövs eller ej.
För mig och alla oss andra som ska bidra med dessa pengar som de rödgröna partistrategerna har bestämt ska ”satsas” för att säkra ett regeringsskifte så hade det faktiskt känts mer seriöst om man åtminstone hade försökt börja i den andra änden – dvs med en analys av hur världen ser ut, vad som eventuellt behövs för att förbättra den och isåfall hur det ska åstadkommas. Först efter det kan man då räkna fram en kostnad för åtgärderna.
Istället har man gjort precis tvärt om – man har bestämt sig för att en stor ”sats” imponerar och därför tagit i från tårna och försökt dränka det svenska medielandskapet i en kaskad av ”satsningar” som inte innehåller just någon substans annat än en prislapp…
Hade man börjat med själva analysen hade man istället för den långa rad av populistiska ”satsningar” som vi nu fått beskåda kanske hamnat i ett långt mindre populistiskt budskap – kanske inte helt olikt det som FP:s ekonomisk-politiske talesman Prof. Carl B. Hamilton framförde i DI (länk här). Ett budskap som säger att det för samhällets fortlevnad är viktigt att människor anstränger sig – men att det är negativt för människors vilja att anstränga sig om den politiska klassen lägger rabarber på mer än hälften av den extra pekuniära belöning som du eller jag får för vår ansträning – och detta alldeles oavsett hur gärna politikerna vill satsa offentligt…
Som sagt, utan en strategi så är det stor risk att ”satsningen” landar i det egna knäet och med tiden kallnar och utvecklas till något högst oaptitligt…
Visby 29 april, 2010
Mikael Olsson, Fil Dr
Länkar: Per Gudmundson (om hur de gröna fått ge avkall på sin politik); Liberati (om behovet av sådana sanningssägare som Carl B. Hamilton); DN (om hur Ilja Batljan tvinga krypa till korset och lova att höja skatten (sic!) – troligen för att finansiera en ”satsning” av något slag); DN:s Ledarsida (om att det inte är 50-öringen som är problemet); Kent Persson (M); Johan Westerholm; DN:s Ledarsida (om att tågsatsningen är ganska tom på innehåll); Carin Jämtin (där hon hävdar att deras sats är större än alliansens sats, 10 miljarder större för att vara precis); Maria Wetterstrand (då hon ensam fick hålla hov och berätta om den rödgröna satsningen på bensinskatt); SvD (om koldioxidskattehöjningen); Tokmoderaten; Maria Wetterstrand (här besviken över att inte fler tycker det är en ynnest att få betala en politikers ”satsning”); SvD:s faktakoll (som själva glömde momsen); Maria Eriksson (om vänsterpartist som är fast i sitt skattemissbruk); SvD:s Huvudledare (om att det inte räcker med att göra av med mer pengar, man bör också ha en plan…); Seved Monke (i en stilla undran om vilka skatter som man inte satsar på att höja); Per Pettersson (om detta med att locka till sig barnen med en öppen kakburk); Per Altenberg (och igen); SvD:s Ledarblogg (om hur den rödgröna faiblessen för att ”satsa” offentligt befäster vår plats som landet med de absolut högsta marginalskatterna); Expressen (om de höjda skatterna); SvD (om den rödgröna s.k. politiken); Johnny Munkhammar och Robert Gidehag (som på ett ungefär håller med om det jag skriver om skatterna – även om Munkhammar då är med i ett parti som inte prioriterar en avveckling av värnskatten)…
"Satsningar" måste både tas någonstans ifrån och ha en bra plats att landa...
Olssons Blogg 