Tag Archives: kampanjbidrag

Repris i Sverige…

Morgonens radiolyssnande med en massa favoriter i repris lämnar tyvärr en bitter bismak. Varför går saker och ting inte framåt? Hur kommer det sig att debatten står och stampar? Varför är saker som man skrivit tidigare exakt lika relevanta eller icke-relevanta (berorende på ens egen ståndpunkt) nu som tidigare? Som bloggare borde man i och för sig vara tacksam för att återbruk är möjligt också vad gäller det skrivna ordet. Ändå, helt tillfylles är det naturligtvis inte att så lite händer…

Låt oss ta exemplet med kampanjfinansiering. Idag kunde vi t.ex. höra Schlingmann och Baylan debattera exakt samma fråga som var aktuell tidigare i år (och året för det, och året före det etc.) och som jag skrev om själv så sent som i maj under rubriken Myror, elefanter och glashus – allt i en rödgrön röra. Diskussionen gäller då som nu (återupplivat via Institutet mot Mutor på DN Debatt häromdagen) dels huruvida man som politisk organisation bör tala om var pengarna kommer ifrån (något som i övriga delar av världen är legio, se t.ex. kollegan Karl Magnus Johansson på Brännpunkt i april 2009), dels om socialdemokraterna på ett rättvisande sätt också ska redovisa de bidrag i form av arbetskraft och politisk reklam som man får av fackföreningarna.

Just det sistnämnda, stödet från LO till (s) verkar vara extra känsligt eftersom Baylan i radion i morse så snabbt som möjligt försökte skynda förbi ämnet. Att hans försök underlättades av att reportern inte vare riktigt påläst gjorde ju inte saken bättre. Hade hon t.ex. läst den dokumentation som togs fram i samband med den motion om Bidrag till politiska partier och deras kandidater som skrevs av Carl B. Hamilton (fp) – hade det framgått att LO:s direkta bidrag till Partiet uppgick till mellan 75-100 miljoner till 2002 års valrörelse och att om man dessutom inluderade den arbetskraft som LO bidrar med så uppskattades stödet till dryga 500 miljoner kronor. I radion valde däremot åter att diskutera de ca 30 miljoner som moderaterna fått i privata bidrag…

Känslan som infinner sig av dylika repriser i debatten är nog närmast en av torftighet.

***

En annan reprisering – om än av ett mer sentida och välkommet slag – kom i form av den Replik på Brännpunkt som Andreas Carlgren sent omsider författat (som svar på Ahlins och Ygemans populistiska utspel) där han slår fast att Sverige inte hade något val vad gäller att godkänna gasledningen – åtminstone inte om man framgent ville uppfattas som en rättsstat. Om än helt korrekt i sak så kan man inte låta bli att undra om det inte hade varit bättre att redan långt långt tidigare slå fast denna självklarhet? Detta var något som jag skrev om förra veckan under rubriken Billiga poänger på bekostnad av substans i debatten… Tyvärr är det ju så att det är svårare att rätta till skador än att förebygga dem.

Men, förebyggandet brukar ju ibland kräva politisk ryggrad och kan därför uppfattas som lika obehagligt som att ta en vaccinspruta i förebyggande syfte…

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Apropå detta med politisk ryggrad så har vi fortfarande inte sett någon politiker som är villig att stå upp för de biståndssystem som de varit med om att skapa och som kom att utgöra gårdagens stora debatt på SvD och som jag skrev om under rubriken Bidragssvenskarnas äventyr… (och idag uppmärksammat även i Gotlands Allehanda) Intressant med denna debatt är att den lär fortsätta och upplägget som man från SvD har valt är intressant – även om de tyvärr ibland glömmer att problematiseringen och analysen till förmån för rapporteringen.

1 kommentar

Filed under Energipolitik, Hyckleri, Miljöpolitik, politiskt ansvarstagande, Sverige som regel eller undantag

Myror, elefanter och glashus – allt i en rödgrön röra…

På dagens Brännpunkt har tre partisekreterare tagit till orda i en insinuant och samtidigt ganska lam kritik av nyttjandet av audiovisuell framställning (rörliga bilder med ljud) i politiska syften.

De hävdar att demokratin är hotad. De nämner republikaner i USA (två hemskheter i en och samma mening). Huvudnumret i deras inlägg är att det krävs pengar för att driva politik – de skriver att:

Risken är att det inte blir de med de bästa argumenten utan de med den största plånboken som får sista ordet. Under valåret 2006 fick Moderaterna in 30 miljoner kronor från hemliga donatorer.

Men, vän av ordning frågar sig varför man i sammanhanget inte tar upp de mångdubbelt större belopp som LO pumpar in i socialdemokratiska kampanjer?

Duger inte LO-pengarna att betala reklam med? Är det isåfall därför man menar att dessa pengar – trots att beloppen är långt större än de som man förfasar sig över i artikeln – likt Magnus & Brasses myror och elefanter på något sätt ska mätas annorlunda än moderaternas pengar?

För den som vill läsa mer om detta så finns en intressant dokumentation i samband med den motion om Bidrag till politiska partier och deras kandidater som skrevs av Carl B. Hamilton (fp) – i den framgår att LO:s direkta bidrag till Partiet uppgick till mellan 75-100 miljoner till 2002 års valrörelse.

Räknar man dessutom in den arbetskraft som LO bidrar med så uppskattades stödet till dryga 500 miljoner kronor.

Det är väl i sammanhanget ingen som förvånas över att den röd-gröna majoriteten förkastade Hamiltons motion som skulle ha inneburit en öppnare redovisning av denna typ av kampanjbidrag.

Men, som sagt, innan man skriver artiklar kanske man ska kolla om man råkar befinna sig i ett glashus

Visby 23 maj 2009
Mikael Olsson, FD

Update: Intressant att socialdemokratiska företrädare dagen efter ovanstående Brännpunktsartikel går ut och prisar ”nya mediers” betydelse – och att de poängterar att det är billigt… 😉 (SvD)

Update II: Äntligen efter en vecka kom en bra replik på den ovan refererade Brännpunktsartikeln – konstigt bara att endast ett parti skrivit under… (länk här)

4 kommentarer

Filed under EU-valet, Hyckleri, Mediapolitik