Category Archives: Vattenfall

Greenpeace köper Vattenfalls kärnkraft…

Nåja, riktigt så långt har inte den internationella miljörörelsen kommit. Vare sig vad gäller probleminsikt eller handlingskraft i riktning mot minskade koldioxidutsläpp. Icke förty är det fantastiskt glädjande att man människor kan ändra sig och komma till nya insikter.

I Washington Post säger t.ex. Greenpeaceaktivisten Stephen Tindale att:

It really is a question about the greater evil — nuclear waste or climate change,” ”But there is no contest anymore. Climate change is the bigger threat, and nuclear is part of the answer.”
Stephen Tindale i Washington Post

Utifrån en sådan insiktsfull analys är Tindale nu en av många brittiska miljöaktivister som stödjer planerna på en utbyggd kärnkraft. Så, så väldigt långt ifrån verkligheten var inte min rubriksättning.

Länken till Washington Post hittar du här. Läs den!

Visby 25 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS1: Läs gärna mer om min personliga syn på det här med kärnkraft (Olssons Blogg, Olssons Blogg, Olssons Blogg) och traditionella mediers  bevakning av energifrågan idag (SvDDN; DN). Tidigare mediebevakning hittar du här (SvD; SvD; SvD; SvD).

PS2: Apropå gårdagens ”stora” händelse, dvs vanvården av grisar så var det faktiskt och oförklarligt fler människor än någonsin som besökte denna lilla blogg. Kanske var det även då rubriken (Bye bye Lars Hultström…) som lockade, eller möjligen det faktum att jag nämnde att man i hans CV kunde läsa att att han såg som en styrka hos sig själv att han inte hade några ”problem med media”. Idag onsdag har uppmärksamheten också spritt sig till ledarsidorna (DN, SvD); kom dock ihåg vad jag skrev igår om Djurrättsalliansen som rörelse.

3 kommentarer

Filed under Energipolitik, kärnkraft, Miljöpolitik, Vattenfall, vindkraft

Gotländsk tidningskrönika…

Söndagar är en fantastisk dag! Under många år förknippade jag den med en kombination av Godmorgon Världen, SvD (tjock) och DN (tjockare). Nu bor jag dock på Gotland – något som innebär att man får göra avkall på tidningarna (SvD distribueras överhuvudtaget inte trots presstöd som en rikstidning)

Alternativet är att man håller fast vid Godmorgon Världen men att man istället för tryckta alster sitter med datorn och försöker läsa sig till vad som hänt samt vad folk och fä tycker och tänker om saker och ting.

Det första som slog mig i denna process idag var en välskriven kolumn av Peter Wolodarski om Vattenfall och dess ägare (DN). Liksom jag tidigare har försökt påpeka (länk) så finns det något verkligt problematiskt i hur ägandet i detta bolag har utövats (eller inte utövats).

Vad gäller energipoltiken och miljön så påpekar Wolodarski bland annat att:

”Sverige behöver inga deprimerande lågenergilampor för att rädda jordens klimat.”
Peter Wolodarski

Detta är  förvisso sant! Men, samtidigt så pekar uttalandet på det som jag själv saknar i Wolodarskis artikel – nämligen en fördjupad problematisering av att Sverige inte har ett energisystem som är skiljt från våra grannar och att Vattenfall inte primärt är ett bolag som agerar på den svenska marknaden.

Sverige är redan idag knutet till kontinentaleuropa vad gäller elledningar och kommer snart att vara än mer knutet till våra ostliga grannar i Östersjöregionen. Denna ökade efterfrågan måste mötas med en ökad energiproduktion om inte situationen för de svenska konsumenterna ska bli helt ohållbar; något som jag skrivit om här.

Vidare så kan man då man läser om Vattenfall i svenska medier inte låta bli att slås av den brist på utblick som i många fall karakteriserar kommentarerna. Det har förekommit många rop om att Sverige skulle sälja ut hela eller delar av Vattenfall och att svenska statliga bolag inte ska vara engagerade i andra länder. Det man glömmer då är hur energimarknaden i Europa ser ut. I mångt och mycket är det en marknad som domineras av statligt ägda jättar – Electricité De France [engelskspråkig (sic!) hemsida här] är kanske det bästa exemplet.

Frågan som inställer sig då är varför Sverige ska avhända sig möjligheterna att påverka sin egen energipolitik genom att sälja ut det mest framgångsrika energibolag som man har och/eller bakbinda detta bolag?

***

Energifrågor är gudbevars inte det enda som uppmärksammas i morgonens tidningar. Claes Arvidsson har t.ex. i ett par blogginlägg kommenterat frågan om LAS (här och här) – något som jag själv kommenterade i förrgår kväll (här) och som har diskuterats ivrigt inför, under och efter folkpartiets möte (DN, DN Debatt, SvD Brännpunkt och SvD).

Naturligtvis är det bra att man diskuterar LAS. Bra är det också att man uppmärksammar det faktum att det i rådande tider gör att ungdomar har svårt att hålla sig kvar på arbetsmarknaden.

Tyvärr verkar det dock som om få uppmärksammar det som jag personligen ser som det huvudsakliga problemet med LAS – nämligen att LAS genom sin utformning gör att människor blir ofrivilligt inlåsta på arbetsplatser de inte gillar och med arbetsuppgifter som de kanske inte längre fullt ut klarar av!

Genom att ha valt en väg där den huvudsakliga ”tryggheten” återfinns i att man garanteras fortsatt anställning (vare sig man vill det eller ej) så har man också omyndigförklarat många människor; man kan t.ex. inte säga upp sig själv och räkna med lagens eller samhällets stöd i form av A-kassa – enbart om någon annan bestämmer att du måste sluta så träder olika avtalslösningar in.

På motsvarande sätt så har LAS tyvärr tagit bort ansvaret från företagen; det finns inget land i Europa där det är tillnärmelsevis så billigt för ett företag att säga upp sina anställda! Detta är något som ofta glöms bort i debatten – och tyvärr hör man inte många röster höjas för högre avgångsvederlag som ett alternativ till LAS…

Sammantaget så ser jag personligen få möjligheter till ”reformering” av LAS; den huvudsakliga inlåsningseffekten ligger i att det enda som i princip gör att man ”sitter säkert” är att man har sett samma logotyp på lönebeskedet under ett stort antal år. Egen förtjänst spelar liten roll och att man försöker liva upp systemet genom att införa ett par jokrar (undantag från turordningsreglerna) ändrar inte på den grundläggande logiken i att man gör bäst i att sitta still i båten!

På motsvarande sätt kommer inte avgångsvederlag i sig att räcka långt för att reformera den svenska arbetsmarknaden så länge vi inte skapar en allmänt bättre mobilitet. Inte heller kommer liberalare regler och borttagna karensregler vad gäller A-kassa (om man säger upp sig själv) att göra nämnvärt mycket för att människor i gemen ska våga ta kontroll över sina egna arbetsmarknadskarriärer; inte så länge som majoriteten just ”sitter säkert” i egenskap av många tjänsteår…

Därmed inte sagt att vi inte snarast bör initiera en diskussion om just avgångsvederlag och en mer människotillvänd A-kassa där de försäkrade tillerkänns rätten att själv bestämma när det är dags att gå vidare till en annan anställning; tvärtom så kommer detta att vara nödvändiga inslag om man ska kunna komma längre än till en verkningslös ”reformering” av LAS.

Visby 22 november, 2009
Mikael Olsson, Fil. Dr.

***

Update 1. Även Fredrik Braconier tar upp Vattenfall här – själv tycker jag dock poängerna är lite för lätta – ska man analysera Vattenfalls energiproduktion så måste det ske i ett europeiskt perspektiv – inte i ett snävt svenskt perspektiv…

Update 2. Så här mot slutet av dagen noterade jag att även Svenskt Näringsliv ger sin syn på LAS (DN); det som är positivt är väl att man är en garant för att debatten hålls levande – negativt är att inte heller de verkar villiga att göra något åt hela ”paketet” som jag skisserade ovan – de vill enbart ”luckra upp anställningsskyddet”…

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad, Äganderätt, Östersjöregionen, Energipolitik, LAS, Vattenfall

Ägare sökes…

Inom samhällsforskning så har frågor rörande ägandets betydelse upplevt en renässans från 1980-talet och framåt. Årets ekonomipris till Elinor Ostrom var ytterligare ett bevis på detta (även om kommentarerna kring hennes forskning visade på omfattande missförstånd kring hennes resultat, se SvD).

Icke förty, gårdagens besked om att Vattenfalls VD vill sälja det elnät man äger aktualiserar åter frågor kring ägandets betydelse – för det man först och främst frågar sig idag är naturligtvis vad ägarna har för planer för sitt bolag?

Naturligtvis behöver man inte hålla med om de brösttoner (se SvD, SvDDN & DN) som kommer från den rödgröna sidan så fort man vädrar något som man kan slå alliansregeringen i huvudet med, för att ställa den i högsta grad berättigade frågan om vad man som ägare har för affärsplan. Näringsdepartementets tystnad i frågan är därför beklämmande!

I frånvaro av ägarens kommentarer så kan vi tyvärr bara spekulera. Kanske är det så att man från statens sida vill föra över även de mer lokala distributionsnäten till Svenska Kraftnät och dess GD Mikael Odenberg för att göra Vattenfall till ett renodlat produktionsbolag? Om så är fallet så kanske gårdagens besked är ett positivt sådant. Dessutom skulle det vara helt i linje med det jag själv tolkade som något positivt för svensk energiförsörjning och skrev om under rubriken En glädjens dag så sent som häromdagen…

Men, å andra sidan, om det handlar om en kortsiktig vinstmaximering från Vattenfalls sida (driven av dess anställde VD Josefsson snarare än dess ägare) – på bekostnad av mer strategiska frågor kring energiförsörjning och energidistribution – då kan inte beskedet tolkas som något annat än att vi har ett statligt företag på drift och i omedelbart behov av ägarens lotsning.

För, om det är något som de senaste årens debatt om Gazprom och deras gasledning genom Östersjön borde ha lärt oss så är det väl att kontroll över energinäten en strategisk fråga i dagens samhälle? Låt oss nu höra vad staten som ägare har att säga i denna strategiska fråga!

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Uppdatering: Om än något motvilligt verkar det nu som om en ägare har anmält sig i form av Maud Olofsson (SvD, DN)

Andra bloggar om detta: Knuff

Läsvärt om än snävt av Fredrik Braconier om Vattenfall här.

1 kommentar

Filed under Äganderätt, Energipolitik, kärnkraft, politiskt ansvarstagande, Vattenfall

En glädjens dag…

På många sätt och vis känns det som om idag är en glädjens dag. Det handlar inte bara om firandet av 20-årsjubileet för murens fall – utan det handlar minst lika mycket om gårdagens besked om att Vattenfall planerar att öka kapaciteten i den svenska reaktorparken. Detta är glädjande på en lång rad sätt:

För det första är det naturligtvis glädjande för miljön – en 70-procentig ökning av mängden koldioxidfri energi är en seger för det rationella tänkandet. Denna typ av icke-väderberoende baskraft är helt och hållet nödvändig om man ska kunna planera för t.ex. solenergi som komplement.

För det andra så är beskedet glädjande utifrån ett östersjöregionalt perspektiv. Som kanske är allom bekant så pågår ett ambitiöst arbete inom EU för att knyta medlemsländerna kring Östersjön närmare till varandra. En del i detta är också en sammankoppling av energinäten via nya elkablar. Att vi inte bara bygger nya distributionsnät utan också planerar att fylla dessa ledningar med koldioxidfri elkraft är därför i allra högsta grad välkommet.

För det tredje så är beskedet glädjande ur en ekonomisk synvinkel; både svensk industri och svenska hushåll kan förhoppningsvis se fram emot en mer rimlig prisbild för elkraften. Fram till gårdagens besked har politikerna sedan länge talat både väl och gärna om behovet av en mer integrerad elmarknad. Dock, de som har tjänat mest på denna ökade integration av marknaden är de (länder) som nåtts av tidigare ej existerande ledningar (vinst i form av en ökad energisäkerhet) och, inte minst, elbolagen som i och med ökande efterfrågan har gått med enorma vinster utan att ha gjort särskilt mycket (windfall gains). De som har fått betala är i mångt och mycket de svenska elkonsumenterna; de har betalat för såväl export som energiomställning (sjunkande produktion) i form av höjda elpriser.

Höjda elpriser skulle i och för sig inte ha varit så farligt om det hade skett på en fungerande marknad där den ökande efterfrågan och därmed förknippade ökade vinsterna lockar nya aktörer som investerar i ny kapacitet (som i sin tur sänker priserna). Tyvärr så har vi inte en fungerande marknad för energi – tvärtom så har vi lagar och regleringar som effektivt stoppar marknadskrafterna från att fungera på ett normalt sätt.

Under en lång tid så har det också verkat finnas få krafter som skulle kunna verka för att den typ av tabun och regleringar som omöjliggör en fungerande energimarknad försvinner; den allmänna opinionen är emot alla förslag att radikalt öka tillgången på energi (något som skulle kunna ske genom en utbyggnad av antingen kärnkraft och/eller vattenkraft) – och energiindustrin har som det har verkat inte haft några direkt starka incitament att driva frågan så länge som vinstnivåerna ligger på historiskt höga nivåer.

Den enda kraft som man har kunnat räkna med är den energiintensiva industrin. Företrädare för denna har också länge försökt skapa opinion för ett ökat utbud och en därmed bättre fungerande marknad – dock verkade det från åskådarplats som om deras insatser och engagemang minskade över tiden. Den konspiratoriskt lagda skulle dessutom ha kunnat fundera på huruvida den som det verkade falnande lågan för frågan berodde på att man trots allt inte behöver betala samma höga pris som konsumenterna (de betalar inte energicertifikat)…

Dock, de senaste veckornas händelser har i mångt och mycket ändrat på denna tråkiga bild. Beskeden från industrin i oktober var ett första steg. Gårdagens besked om att även den statliga energijätten Vattenfall skulle ta sitt uppdrag på allvar och försöka öka tillgången på energi var ett viktigt andra steg. Tillsammans gör de att framtiden känns mer hoppfull än vad den gjorde tidigare under året!

Hotbilderna är dock många; s+v+mp verkar fast beslutna att försöka mota olle i grind. Detta är sorgligt med tanke på att vi just i denna stund står inför ett s.k. window of opportunity där vi genom en kraftfull satsning på kärnkraft skulle kunna dels möta den trippla utmaningen som handlar om att: (i) hantera den ekonomiska krisen och skapa förutsättningar för den inhemska industrin att verka långsiktigt, (ii) att snabbt och radikalt minska koldioxidutsläppen och (iii) att vara en drivande kraft för en integrerad Östersjöregion där vi inte utelämnar våra grannländer till ett beroende av import av fossilbaserad energi.

Dock, som historiker så hyser man alltid viss grad av skepsis – det kommer att krävas ett stort mått av politiskt mod om man ska kunna fånga denna möjlighet – och tyvärr har vi väl inte alltid sett prov på denna typ av mod som innefattar att tala i klartext och försöka förklara relativt komplicerade resonemang. Men, som sagt, hoppet är det sista som överger en – och en glädjens dag som denna då vi firar 20-årsjubileumet av murens fall så vore det direkt dumt att inte känna ett visst mått av hopp utifrån de signaler som kommit om en tillnyktring i energidiskussionerna.

Visby 9 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Medialänkar:
SvD, DN, AB, DN, Östran, SvD & SvD [Brännpunkt] [alla om energi]; DN, DN [ledare], SvD, SvD & SvD [ledare] [alla om murens fall]

Andra bloggar:
Danne Nordling (liberal); Jöran Fagerlund (vp); Lars Kamél (surgubbe)…

Riktigt läsvärt faktaunderlag:
Sustainable energy – without the hot air

Update:
Redan onsdagen den 11 november gjorde faktiskt folkpartiet slag i saken och gick ut med en propå om mer kärnkraft! Grattis! Se Ekot

Update 2:
För en helt annan syn på Vattenfalls utveckling, se Fredrik Braconiers artikel den 22 november (länk här).

5 kommentarer

Filed under Östersjöregionen, Energipolitik, Hyckleri, Miljöpolitik, Vattenfall