Dubbeltydige Östros…

Ibland blir det här med rubriker bra. Ibland blir det sämre. Och, ibland (som idag), blir det helt fantastiskt!

Idag kunde vi nämligen (åtminstone av rubriken att döma) läsa att en av rikets pretendenter på posten som finansminister, socialdemokraten Thomas Östros, insett att det här med höga skatter kan ha verkliga och skadliga effekter på landets utveckling.

Orättvisa skatter skadar Sverige
Thomas Östros, SAP

Wow, tänker man. Insikt är första steget mot bättring.

Inte blir det sämre då man ganska snart efter själva rubriken kan läsa att:

Sverige som ett litet internationellt konkurrensutsatt land har inte råd med ett diskriminerande skattesystem som försämrar ekonomins funktionssätt.
Thomas Östros, SAP

Efter detta uttalande är det ju nästan så att man tror att Östros sällat sig till de socialdemokratiska avfällingar i Stockholmsområdet som härförleden hade mage att kritisera den officiella partilinjen i en debattartikel som uppvisade en progressiv hållning både vad gäller skolpolitik och transportlösningar.

Men, nej – tyvärr visade det sig att Östros bara hade varit dubbeltydig. Den orättvisa som han kritiserar var nämligen den att vi under senare år fått ett något sänkt skattetryck för de som arbetar (inte så att vi på något sätt riskerar att förlora den världsledande roll som SAP tidigare skapat för oss vad gäller beskattning av medborgarna – men, ändå, en något sänkt börda). Det är denna förändring som är orättvis.

Någon orättvisa i att jag – trots jobbskatteavdrag – som en konsekvens av en viss utbildningsinsats betalar en högre genomsnittlig skatt än min pensionerade pappa ser inte Östros genom sina politiska skygglappar…

Inte heller ser Östros några potentiella skador för landet i att redan en moderat (låg) värdering av den egna tiden (fritid) för mig och många andra innebär att det är fullständigt irrationellt att öka arbetsinsatsen inom ramen för det officiella förvärvsarbetet…

Denna brist på insikt hos Östros gör att jag kommer att jag att tänka på att kanske var det sant som Mats Linder (Gotlands Allehanda) spekulerade i apropå Gudryn Schymans kommande inhopp i Let’s Dance, nämligen att Thomas Östros skulle göra sig bra (bättre?) i TV-serien Robot Wars. Linders motivering var:

Socialdemokraternas talesman i ekonomiska frågor har alltid en förprogrammerad reaktion på regeringens politik. Har möjligen utvecklat AI, artificiell intelligens, men använder den inte.
Mats Linder, Gotlands Allehanda

Men, som sagt, vi får väl se det som ett steg på vägen att Östros uppmärksammat själva fenomenet att en skatt kan vara orättvis…

Visby 4 december, 2009
Mikael Olsson, FD

Medielänkar: Brännpunkt, Gotlands Allehanda, SvD:s Ledarblogg (Gudmundson om Vänsterns hycklande kring jobbskatteavdraget)

Blogglänkar: Stefan Karlsson (liberal), Peter Andersson (SAP), Tokmoderaten (intressant och välformulerat)

Läsvärda drapor…

För någon vecka sedan skrev jag lite om hur historiens dom mot vindkraftsförespråkarna skulle kunna komma att bli hård (Olssons Blogg). Jag citerade då också Stockholmsinitiativets Jonny Fagerström (även Föreningen Svenskt Landskapsskydd) – men har sedan missat en läsvärd replik från honom. Också den på Brännpunkt.

Vindkraft i verkligheten. Foto: Roland Ylvén. Det var svårt att finna ett foto av vindkraftverk där bilden var tagen från normal ögonhöjd och visar hur "fel" det kan bli i ett övrigt vackert landskap - det är troligen ingen slump att flertalet officiella bilder av vindkraftsparker är flygfoton som får dessa installationer att se små ut...

En annan läsvärd drapa av samma författare hittar man på Newsmill. Ytterligare läsvärda drapor på samma tema (Naturskyddsföreningen och vindkraften) finns också dessa på Newsmill – bl.a. denna av Christoffer Fjellner och Gunnar Hökmark samt denna av Lars Wohlin.

Och, för de som vill läsa en faktaspäckad redogörelse gällande förutsättningarna för olika energislag att ersätta koldioxidgenerande energiproduktion kan jag bara åter rekommendera Sustainable Energy: without the hot air.

Visby 23 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Repris i Sverige…

Morgonens radiolyssnande med en massa favoriter i repris lämnar tyvärr en bitter bismak. Varför går saker och ting inte framåt? Hur kommer det sig att debatten står och stampar? Varför är saker som man skrivit tidigare exakt lika relevanta eller icke-relevanta (berorende på ens egen ståndpunkt) nu som tidigare? Som bloggare borde man i och för sig vara tacksam för att återbruk är möjligt också vad gäller det skrivna ordet. Ändå, helt tillfylles är det naturligtvis inte att så lite händer…

Låt oss ta exemplet med kampanjfinansiering. Idag kunde vi t.ex. höra Schlingmann och Baylan debattera exakt samma fråga som var aktuell tidigare i år (och året för det, och året före det etc.) och som jag skrev om själv så sent som i maj under rubriken Myror, elefanter och glashus – allt i en rödgrön röra. Diskussionen gäller då som nu (återupplivat via Institutet mot Mutor på DN Debatt häromdagen) dels huruvida man som politisk organisation bör tala om var pengarna kommer ifrån (något som i övriga delar av världen är legio, se t.ex. kollegan Karl Magnus Johansson på Brännpunkt i april 2009), dels om socialdemokraterna på ett rättvisande sätt också ska redovisa de bidrag i form av arbetskraft och politisk reklam som man får av fackföreningarna.

Just det sistnämnda, stödet från LO till (s) verkar vara extra känsligt eftersom Baylan i radion i morse så snabbt som möjligt försökte skynda förbi ämnet. Att hans försök underlättades av att reportern inte vare riktigt påläst gjorde ju inte saken bättre. Hade hon t.ex. läst den dokumentation som togs fram i samband med den motion om Bidrag till politiska partier och deras kandidater som skrevs av Carl B. Hamilton (fp) – hade det framgått att LO:s direkta bidrag till Partiet uppgick till mellan 75-100 miljoner till 2002 års valrörelse och att om man dessutom inluderade den arbetskraft som LO bidrar med så uppskattades stödet till dryga 500 miljoner kronor. I radion valde däremot åter att diskutera de ca 30 miljoner som moderaterna fått i privata bidrag…

Känslan som infinner sig av dylika repriser i debatten är nog närmast en av torftighet.

***

En annan reprisering – om än av ett mer sentida och välkommet slag – kom i form av den Replik på Brännpunkt som Andreas Carlgren sent omsider författat (som svar på Ahlins och Ygemans populistiska utspel) där han slår fast att Sverige inte hade något val vad gäller att godkänna gasledningen – åtminstone inte om man framgent ville uppfattas som en rättsstat. Om än helt korrekt i sak så kan man inte låta bli att undra om det inte hade varit bättre att redan långt långt tidigare slå fast denna självklarhet? Detta var något som jag skrev om förra veckan under rubriken Billiga poänger på bekostnad av substans i debatten… Tyvärr är det ju så att det är svårare att rätta till skador än att förebygga dem.

Men, förebyggandet brukar ju ibland kräva politisk ryggrad och kan därför uppfattas som lika obehagligt som att ta en vaccinspruta i förebyggande syfte…

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Apropå detta med politisk ryggrad så har vi fortfarande inte sett någon politiker som är villig att stå upp för de biståndssystem som de varit med om att skapa och som kom att utgöra gårdagens stora debatt på SvD och som jag skrev om under rubriken Bidragssvenskarnas äventyr… (och idag uppmärksammat även i Gotlands Allehanda) Intressant med denna debatt är att den lär fortsätta och upplägget som man från SvD har valt är intressant – även om de tyvärr ibland glömmer att problematiseringen och analysen till förmån för rapporteringen.

Historiens dom…

Intressant att även kritiska röster får komma till tals i energi- och/eller miljödebatten. SvD Brännpunkt har under några dagar tagit in ett antal intressanta inlägg. Först ut var Bjørn Lomborg (artikel; min kommentar) och idag fick vi äntligen en motbild till den allmänt vedertagna om vindkraften i form av en artikel av Jonny Fagerström (artikel).

Tyvärr måste jag konstatera att Fagerström faller i fällan då han låter vindkraftslobbyn behålla problemformuleringsinitiativet genom att tillstå att det skulle finnas något motsatsförhållande mellan koldioxidfri energiproduktion, värnad natur och energiexport (t.ex. inom Östersjöregionen) – det gör det naturligtvis inte om man bejakar en kapacitetsutbyggnad av kärnkraften (något som jag gladde mig åt i gårdagens betraktelse)!

Däremot kan jag inte annat än att hålla med Fagerström i att historiens dom riskerar att bli hård mot de som i dagsläget driver den absurda expansionen av vindkraften i Sverige; en expansion som tydligen gärna får ske i naturvårdsområden och med bästa strandläge.

Intressant att notera är att det inte sällan verkar vara samma människor som i andra sammanhang är starka försvarare av strandskyddet som förordar vindkraftsexpansionen som riskerar att förstöra våra kustområden!

Visby 10 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Läs gärna Sustainable energy – without the hot air om ni vill skapa er en egen faktabaserad uppfattning om det realistiska i att basera vårt energisystem på vindkraft; betänk också att vindkraft aldrig kan ersätta baskraft från t.ex. fossila bränslen, vattenkraft eller kärnkraft…

Update 23 november, 2009: Missade att Stockholmsinitiativets Jonny Fagerström kom med en replik på Brännpunkt för en vecka sedan; repliken hittar ni här.

Myror, elefanter och glashus – allt i en rödgrön röra…

På dagens Brännpunkt har tre partisekreterare tagit till orda i en insinuant och samtidigt ganska lam kritik av nyttjandet av audiovisuell framställning (rörliga bilder med ljud) i politiska syften.

De hävdar att demokratin är hotad. De nämner republikaner i USA (två hemskheter i en och samma mening). Huvudnumret i deras inlägg är att det krävs pengar för att driva politik – de skriver att:

Risken är att det inte blir de med de bästa argumenten utan de med den största plånboken som får sista ordet. Under valåret 2006 fick Moderaterna in 30 miljoner kronor från hemliga donatorer.

Men, vän av ordning frågar sig varför man i sammanhanget inte tar upp de mångdubbelt större belopp som LO pumpar in i socialdemokratiska kampanjer?

Duger inte LO-pengarna att betala reklam med? Är det isåfall därför man menar att dessa pengar – trots att beloppen är långt större än de som man förfasar sig över i artikeln – likt Magnus & Brasses myror och elefanter på något sätt ska mätas annorlunda än moderaternas pengar?

För den som vill läsa mer om detta så finns en intressant dokumentation i samband med den motion om Bidrag till politiska partier och deras kandidater som skrevs av Carl B. Hamilton (fp) – i den framgår att LO:s direkta bidrag till Partiet uppgick till mellan 75-100 miljoner till 2002 års valrörelse.

Räknar man dessutom in den arbetskraft som LO bidrar med så uppskattades stödet till dryga 500 miljoner kronor.

Det är väl i sammanhanget ingen som förvånas över att den röd-gröna majoriteten förkastade Hamiltons motion som skulle ha inneburit en öppnare redovisning av denna typ av kampanjbidrag.

Men, som sagt, innan man skriver artiklar kanske man ska kolla om man råkar befinna sig i ett glashus…

Visby 23 maj 2009
Mikael Olsson, FD

Update: Intressant att socialdemokratiska företrädare dagen efter ovanstående Brännpunktsartikel går ut och prisar ”nya mediers” betydelse – och att de poängterar att det är billigt… 😉 (SvD)

Update II: Äntligen efter en vecka kom en bra replik på den ovan refererade Brännpunktsartikeln – konstigt bara att endast ett parti skrivit under… (länk här)

politiskt mod eller självmord…

I detta den politiska korrekthetens och slätstrukenhetens tidevarv då opinionsundersökningar i allt större utsträckning fått ersätta ideologi som rättesnöre för de politiska partierna så är det väldigt väldigt sällan som man hajar till då man läser ett politiskt utspel. Kristdemokraternas utspel om en mer restriktiv alkoholpolitik (SvD Brännpunkt) utgör definitivt ett undantag i sammanhanget.

Även om jag kanske inte håller med i sak så måste jag säga att utspelet visar på ett politiskt mod utöver det vanliga. Problemet som skribenterna berör är i högsta grad verkligt och även bland oss som i olika utsträckning nyttjar alkohol torde väl – åtminstone mellan skål och vägg – en viss insikt om alkoholens baksidor ha etablerats genom åren.

Endast den med överdimensionerade skygglappar kan väl låta bli att se att det finns något gravt skevt i hur väsensskild den officiella hållningen är om man jämför alkohol och t.ex. marijuana. Den förstnämnda drogen dödar enligt uppgift mellan 6000-8000 människor per år i Sverige (och mer än 2 miljoner varje år i världen i stort) (se t.ex. referat av WHO-rapport här) – den sistnämnda gör det inte. Den förstnämnda är laglig och åtnjuter statligt stöd – den sistnämnda gör det inte etc etc etc.

Huruvida väljarna kommer att premiera kristdemokraterna för det mod de visar genom att åtminstone försöka skapa en diskussion kring dessa frågor är däremot långt ifrån säkert…

Med tanke på hur många av oss som nyttjar alkohol och hur många av oss som röstar med plånboken så finns det åtminstone frågetecken kring det strategiskt riktiga i utspelet – men, å andra sidan, om åtminstone en person i varje familj som på ett eller annat sätt drabbats av alkohol(miss)brukets konsekvenser lägger sin röst på kristdemokraterna så skulle partiet göra sitt bästa val någonsin…

Vi får helt enkelt vänta och se!

Visby, 15 maj 2009
Mikael Olsson, FD