Då jag på lördagens morgon hade läst Richard Swartz krönika i DN (läs den!) lade jag snabbt upp en länk på facebook med rubriken ”extremt viktig läsning”. Det dröjde dock inte innan jag fick den kanske högst berättigade frågan från en f.d. kollega om varför detta var extremt viktigt eller ens viktigt att läsa?
Mitt svar på den frågan är att det utifrånperspektiv som Richard Swartz erbjuder på vårt folkhem tyvärr är en bristvara. För många har sagan om folkhemmet och den mytomspunna välfärden blivit den dogm som man byggt sin världsbild på.
Världsbilder i sin tur är något som skapar självbilder – något som i allra högsta grad påverkar vårt agerande.
Så, om Richard Swartz med sin krönika och sitt välbehövliga utifrånperspektiv förmår rucka på den förhärskande och i mångt och mycket förlegade självbilden om Sverige som förebild hos bara en enda folkhemsnostalgiker så tycker jag det räcker för epitetet extrem viktig läsning.
Naturligtvis finns det vissa som skulle må extra bra av en genomläsning av hans krönika – en sådan grupp är de lokala och kommunala företrädare som jag skrev om här på Olssons Blogg under rubriken ”Bidragssvenskarnas äventyr…” (länk här) i samband med den diskussion som blossade upp i slutet av förra året i då SvD granskade de biståndspengar som kanaliserades via svenska kommuner.
Kort sagt, en mer adekvat och uppdaterad självbild skulle kunna underlätta svensk diplomati, fördjupa vårt internationella samarbete och effektivisera vårt bistånd mer än många andra och betydligt kostsammare reformer! För oss vanliga dödliga så gör det också kanske att vi blir mer alerta samhällsmedborgare med en öppnare och mer ödmjuk attityd gentemot vår samtid och omvärld.
Tyvärr är det också sant att självinsikt är den djupaste och mest svåruppnåeliga formen av insikt. Kanske kan dock Rikard Swartz krönika i detta avseende vara en hjälp till självhjälp. Om så, tack Richard!
Visby 9 januari, 2010
Mikael Olsson, FD
Update 10 januari, 2010
Samma typ av frågeställning som ovan – dvs frågan om vår självbild och vår plats i världen – fortsatte att diskuteras även under söndagen. Denna gång var det Per Gudmundsson som i SvD (länk här) erbjöd en betraktelse som i mångt och mycket liknade en diskussion som jag hade med en f.d. kollega på facebook under gårdagen – nämligen att det verkar finns ett närmast patologiskt behov hos en icke oansenlig del av vår befolkning vad gäller att få vara ”bäst i världen” på något. Jag skrev till honom att då BNP slutade vara ett adekvat mått för att visa vår överlägsenhet (just genom att vi sedan länge hade lämnat medaljplatserna) så hittade man snabbt andra mått – typ livsstilsmått (ung. ”nöjd med allt som livet ger”och ”vi har ändå väldigt vacker natur”). Den f.d. kollegan kontrade då med att vi trots allt var bra på pappaledighet – faktiskt nästan världsbäst…
(se även Metros artiklar som tydligen inspirerade inte bara Per Gudmundson, Metro torsdag & Metro fredag)
Bloggar om detta: Anders Edwardsson; Karin Stensdotter
Olssons Blogg 