Då jag tittar igenom min gamla bloggsite så inser jag att det inlägg som givit i särklass mest reaktioner och besökare var ett inlägg apropå Michael Moore´s film Sicko – och de reaktioner som filmen genererade i Sverige… Ursprunget inklusive kommentarer finns här.
Tyvärr har jag nyligen blivit påmind om att inte mycket har förändrats vad gäller tillgängligheten till sjukvård i Sverige. Fortfarande gäller att man bör se till att vara frisk och påläst (minst lika påläst som den vårdande personalen) om man ska ha någon lycka inom systemet. Men, inte heller pålästhet är ju någon garant för att man får träffa en läkare.
Hur som haver, nedan återger jag det ursprungliga inlägget från min tidigare blogg:
Måste erkänna att jag blir betryckt då jag läser Anna-Lena Haverdahls inhopp i vårddebatten (SvD). Anna-Lena, som tidigare har skrivit både mycket och initierat om vårdfrågor (se t.ex. denna kritiska artikel), verkar så tagen av Moores film (Sicko) att hon beredvilligt hoppar in i den traditionella stornordiska/europeiska/skandinaviska/svenska rollen av att slå sig för bröstet om den “fantastiskt fina vården” som vi ändå får för våra skattepengar.
[även DN’s Hanne Kjöller hoppade på lördagen in i den här debatten, se länk]
Vad har hänt? Är filmen verkligen så välgjord och manipulativ att vad som för en utomstående ter sig som en hos Anna-Lena god kunskap om svensk sjukvård blir som bortblåst? Jag vet isåfall inte om jag vågar se filmen.
Med detta förbehåll kan jag bara lämna några korta rapporter från den verklighet som jag har mött. En verklighet som baserar sig på ett antal egna akutbesök inom svensk, amerikansk, australiensisk och centraleuropeisk sjukvård.
Låt oss börja med Moores huvudobjekt, den amerikanska sjukvården. Mitt huvudintryck var att vården var extremt snabb och effektiv. Inom några minuter (max 2-3) från att ha blivit inburen från ambulansen träffade jag för första gången den medicinskt ansvarige läkaren. Innan dess hade alla vitala värden kollats. Morfin distribuerades per omgående. Samme läkare återkom sedan flera gånger under eftermiddagens lopp. Jag kunde inom 3-4 timmar lämna sjukhuset för egen maskin.
Motsvarande sjukdomstillstånd har vid ett antal tillfällen också berett mig tillträde till svenska akutmottagningar. Om vi börjar med Karolinska Universitetssjukhuset och Akademiska Sjukhuset (Uppsala) så har jag i inget fall knappt ens fått träffa en läkare inom 3-4 timmar. Och, som alla vet, behandling kan inte sättas in innan läkaren så har bestämt. Resultat: smärtlindring och behandling har ofta dröjt så länge att jag tvingats stanna kvar över natten.
Det enda undantaget från denna väntans regel har varit S:t Görans sjukhus. Där var mottagandet snabbt och professionellt – om än långt ifrån lika snabbt som i det amerikanska fallet.
Nåväl – kan man dra någon som helst slutsats av ovanstående? Var det inte helt olika sjukdomar?
Vad gäller sjukdomar så var fallen exakt lika – akuta gallstensanfall – något som jag också kunde tala om för den person som jag först mött vid varje vårdinrättning.
Något som inte var lika var däremot ägandeformen och det i Anna-Lenas ögon så hemska vinstintresset. Både det amerikanska sjukhuset och S:t Görans sjukhus var privata. De hade alltså ett egenintresse av att nyttja lokaler och personal på bästa sätt (något som inom sjukvården ofta betyder att lokaler och personal används för aktiv vård snarare än passiv väntan). I bägge dessa fall så lämnade jag förvisso vårdinrättningen inom en ganska kort tidsrymd. Huruvida denna korta vårdtid mest gynnade vinsten eller mitt eget välbefinnande kan vi låta vara osagt, men vi kan åtminstone konstatera att dessa intressen ofta kan sammanfalla inom vårdsektorn.
Övriga svenska vårdgivare – de där det har dröjt, dröjt och dröjt innan man träffar en läkare – har inte i något fall haft ett vinstintresse – tyvärr verkar de heller inte ha haft något intresse för patientens (mitt) välbefinnande. Inte att någon har varit otrevlig. Tvärtom. Oftast är det trevliga människor som upplyser en om att “snart kommer läkaren”, “snart kommer läkaren”, “läkaren har väldigt mycket att göra just nu” eller “det har kommit några akutfall” etc etc etc. Tyvärr har det inte gjort mig vare sig gladare eller friskare.
Om man ska försöka sig på en analys av den svenska offentliga sjukvården så handlar det alltså inte om att människor skulle vara elaka. Ej heller handlar det om att lokalerna saknas (där får man ju ligga och vänta så länge man vill, kan eller orkar). Ej heller handlar det om läkarbrist – faktum är att läkarens insats i alla fallen har handlat om ungefär lika många/få minuter. SNARARE VERKAR DEN SVENSKA OFFENTLIGA AKUTSJUKVÅRDEN LIDA AV MINST SAGT AKUTA SAMORDNINGS- OCH LOGISTIKPROBLEM.
Huruvida alla dessa logistikproblem kan lösas genom ett övergripande och sammanförande intresse i form av vinst låter jag vara osagt – däremot har jag svårt att tänka mig att det ska kunna bli sämre…
Vad gäller Anna-Lenas oro om att vissa människor skulle nekas vård om vårdgivaren blir privat så har jag svårt att se logiken. Varför säga nej till intäkter om man nu kan ordna logistiken? Om det är någonstans som människor dagligdags nekas vård så är det väl inom den offentliga vården. Signalsystemen där är tydliga – vi ransonerar vården genom att skapa köer och väntetider som gör att ingen vettig människa utsätter sig för den behandlingen om det går att undvika – inte direkt “öppna famnen”. Vi kan också ofta läsa braskande rubriker om att “medicinen” har blivit så dyr att landsting försöker undvika att använda de på marknaden bästa medlen.
Hjälpmedel för funktionshindrade ransoneras likaså. Det har tydligen blivit norm att det räcker att höra på det ena örat (landstingen svarar oftast bara för en hörapparat) – stereomedhörning är tydligen en lyx. [År 2009 hade man kommit på att det blev både billigare och bättre om patienterna inte hade någon rullator att stödja sig mot… se här]
För inte så länge sedan kunde vi också läsa om en kvinna som ansågs klara sig bra med ett öga.
Snart kommer man väl fram till att i Sverige klarar man sig också med ett ben, en arm, ett halvt huvud etc.
Och, det är klart, om man begränsar “upptagningsområdet” och “ansvarsområdet” tillräckligt mycket så kanske den svenska offentliga sjukvården kan fortsätta att lulla på utan att göra något åt sina logistiska problem. Kanske kan man mellan skål och vägg fortsätta att odla den gravt snedvridna självbilden av sig själva som representanter för världens bästa sjukvård. Kanske kan man också fortsätta att le i mjugg åt de “stackars amerikanarna”.
Men, för din och min skull, våra ev. barn och föräldrars skull, så kan vi åtminstone hoppas att Moores film inte bara ska öka på självgodheten – utan kanske också väcka en del kritiska frågor om den svenska offentliga sjukvården. Vi måste vid det här laget vara ganska många som har haft erfarenheter av den….
Mikael Olsson
Fil Dr, forskare och analytiker
Olssons Blogg 