Category Archives: Sverige som regel eller undantag

Tolerans eller noll tolerans?

Tänk om man i Sverige hade låtit FN:s rekommendationer vara vägledande också vad gäller vår narkotikapolitik; då hade vi kunnat undvika rubriker som den i dagens SvD där man i efterhand konstaterar det uppenbara – nämligen att ett sprututbytesprogram hade kunnat rädda ett väldigt stort antal människor från att drabbas av HIV (länk här).

Vore därför trevligt om våra politiker läste igenom FN:s rekommendationer (länk N1047791; läs ssk ss. 24-25) och anpassade politiken därefter istället för att låta inskränkt moralism och plakatpolitik skörda fler offer.

Kort sagt, hur f-n ska vi kunna få ett människobejakande och tolerant samhälle om vi har begåvats med politiker (ex. Maria Larsson) som predikar och visar noll tolerans?

Sandviken, 30 oktober 2010
Mikael Olsson, Fil. Dr.

För den som inte orkar ladda ned dokumentet så finns vissa av rekommendationerna återgivna nedan:

Member States should:

Ensure that all harm-reduction measures (as itemized by UNAIDS) and drug-dependence treatment services, particularly opioid substitution therapy, are available to people who use drugs, in particular those among incarcerated populations.

Decriminalize or de-penalize possession and use of drugs.

Repeal or substantially reform laws and policies inhibiting the delivery of essential health services to drug users, and review law enforcement initiatives around drug control to ensure compliance with human rights obligations.

Amend laws, regulations and policies to increase access to controlled essential medicines.

Update 31 oktober, 2010: Läsvärda artiklar på samma huvudtema hittar man bl.a. här (Björn Fries), här (Olle Berntson), här (Liam Murray), här (Mikael Zetterberg), här (Carl Fresén), här (Love Engqvist) och här (Johan Moberg)…

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Hyckleri, plakatpolitik, Sverige som regel eller undantag

Dagens lästips!

Efter att ha ägnat alldeles för mycket tankemöda åt infantila uttalanden och rödgröna luftslott var det fantastiskt uppfriskande att läsa en genuint berikande text av Magnus Linton.

Texten tar upp Lasse Wierups bok Kokain och poängterar på ett högst förtjänstfullt sätt hur en förutsättning för en seriös svensk debatt är att vi minskar vårt inhemska navelskådande till förmån för en mer nyanserad och internationell syn på den verklighet vi lever i.

Tanken att världen en gång var en drogfri plats och att det är ett slags naturtillstånd den bör återföras till är inte bara historielös och reaktionär, utan en myt som imperiebyggare länge exploaterat med våldsamt blodiga konsekvenser…

…en debatt som inte ens nämner att förbudsutvecklingen varit mycket viktigare än konsumtionsutvecklingen för knarkterrorismens etablering blir nog bara intressant för den skara som redan är frälst på nykterhet.

Magnus Linton

Läs artikeln du också, länk här! Läs också ett utdrag ur hans kommande bok, Cocaina, här.

1 kommentar

Filed under Hyckleri, Sverige som regel eller undantag

Repris i Sverige…

Morgonens radiolyssnande med en massa favoriter i repris lämnar tyvärr en bitter bismak. Varför går saker och ting inte framåt? Hur kommer det sig att debatten står och stampar? Varför är saker som man skrivit tidigare exakt lika relevanta eller icke-relevanta (berorende på ens egen ståndpunkt) nu som tidigare? Som bloggare borde man i och för sig vara tacksam för att återbruk är möjligt också vad gäller det skrivna ordet. Ändå, helt tillfylles är det naturligtvis inte att så lite händer…

Låt oss ta exemplet med kampanjfinansiering. Idag kunde vi t.ex. höra Schlingmann och Baylan debattera exakt samma fråga som var aktuell tidigare i år (och året för det, och året före det etc.) och som jag skrev om själv så sent som i maj under rubriken Myror, elefanter och glashus – allt i en rödgrön röra. Diskussionen gäller då som nu (återupplivat via Institutet mot Mutor på DN Debatt häromdagen) dels huruvida man som politisk organisation bör tala om var pengarna kommer ifrån (något som i övriga delar av världen är legio, se t.ex. kollegan Karl Magnus Johansson på Brännpunkt i april 2009), dels om socialdemokraterna på ett rättvisande sätt också ska redovisa de bidrag i form av arbetskraft och politisk reklam som man får av fackföreningarna.

Just det sistnämnda, stödet från LO till (s) verkar vara extra känsligt eftersom Baylan i radion i morse så snabbt som möjligt försökte skynda förbi ämnet. Att hans försök underlättades av att reportern inte vare riktigt påläst gjorde ju inte saken bättre. Hade hon t.ex. läst den dokumentation som togs fram i samband med den motion om Bidrag till politiska partier och deras kandidater som skrevs av Carl B. Hamilton (fp) – hade det framgått att LO:s direkta bidrag till Partiet uppgick till mellan 75-100 miljoner till 2002 års valrörelse och att om man dessutom inluderade den arbetskraft som LO bidrar med så uppskattades stödet till dryga 500 miljoner kronor. I radion valde däremot åter att diskutera de ca 30 miljoner som moderaterna fått i privata bidrag…

Känslan som infinner sig av dylika repriser i debatten är nog närmast en av torftighet.

***

En annan reprisering – om än av ett mer sentida och välkommet slag – kom i form av den Replik på Brännpunkt som Andreas Carlgren sent omsider författat (som svar på Ahlins och Ygemans populistiska utspel) där han slår fast att Sverige inte hade något val vad gäller att godkänna gasledningen – åtminstone inte om man framgent ville uppfattas som en rättsstat. Om än helt korrekt i sak så kan man inte låta bli att undra om det inte hade varit bättre att redan långt långt tidigare slå fast denna självklarhet? Detta var något som jag skrev om förra veckan under rubriken Billiga poänger på bekostnad av substans i debatten… Tyvärr är det ju så att det är svårare att rätta till skador än att förebygga dem.

Men, förebyggandet brukar ju ibland kräva politisk ryggrad och kan därför uppfattas som lika obehagligt som att ta en vaccinspruta i förebyggande syfte…

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Apropå detta med politisk ryggrad så har vi fortfarande inte sett någon politiker som är villig att stå upp för de biståndssystem som de varit med om att skapa och som kom att utgöra gårdagens stora debatt på SvD och som jag skrev om under rubriken Bidragssvenskarnas äventyr… (och idag uppmärksammat även i Gotlands Allehanda) Intressant med denna debatt är att den lär fortsätta och upplägget som man från SvD har valt är intressant – även om de tyvärr ibland glömmer att problematiseringen och analysen till förmån för rapporteringen.

1 kommentar

Filed under Energipolitik, Hyckleri, Miljöpolitik, politiskt ansvarstagande, Sverige som regel eller undantag

Sjukhus, sjuka fenomen och sjuka reaktioner…

Då jag tittar igenom min gamla bloggsite så inser jag att det inlägg som givit i särklass mest reaktioner och besökare var ett inlägg apropå Michael Moore´s film Sicko – och de reaktioner som filmen genererade i Sverige… Ursprunget inklusive kommentarer finns här.

Tyvärr har jag nyligen blivit påmind om att inte mycket har förändrats vad gäller tillgängligheten till sjukvård i Sverige. Fortfarande gäller att man bör se till att vara frisk och påläst (minst lika påläst som den vårdande personalen) om man ska ha någon lycka inom systemet. Men, inte heller pålästhet är ju någon garant för att man får träffa en läkare.

Hur som haver, nedan återger jag det ursprungliga inlägget från min tidigare blogg:

Måste erkänna att jag blir betryckt då jag läser Anna-Lena Haverdahls inhopp i vårddebatten (SvD). Anna-Lena, som tidigare har skrivit både mycket och initierat om vårdfrågor (se t.ex. denna kritiska artikel), verkar så tagen av Moores film (Sicko) att hon beredvilligt hoppar in i den traditionella stornordiska/europeiska/skandinaviska/svenska rollen av att slå sig för bröstet om den “fantastiskt fina vården” som vi ändå får för våra skattepengar.

 

[även DN’s Hanne Kjöller hoppade på lördagen in i den här debatten, se länk]

 

Vad har hänt? Är filmen verkligen så välgjord och manipulativ att vad som för en utomstående ter sig som en hos Anna-Lena god kunskap om svensk sjukvård blir som bortblåst? Jag vet isåfall inte om jag vågar se filmen.

 

Med detta förbehåll kan jag bara lämna några korta rapporter från den verklighet som jag har mött. En verklighet som baserar sig på ett antal egna akutbesök inom svensk, amerikansk, australiensisk och centraleuropeisk sjukvård.

 

Låt oss börja med Moores huvudobjekt, den amerikanska sjukvården. Mitt huvudintryck var att vården var extremt snabb och effektiv. Inom några minuter (max 2-3) från att ha blivit inburen från ambulansen träffade jag för första gången den medicinskt ansvarige läkaren. Innan dess hade alla vitala värden kollats. Morfin distribuerades per omgående. Samme läkare återkom sedan flera gånger under eftermiddagens lopp. Jag kunde inom 3-4 timmar lämna sjukhuset för egen maskin.

 

Motsvarande sjukdomstillstånd har vid ett antal tillfällen också berett mig tillträde till svenska akutmottagningar. Om vi börjar med Karolinska Universitetssjukhuset och Akademiska Sjukhuset (Uppsala) så har jag i inget fall knappt ens fått träffa en läkare inom 3-4 timmar. Och, som alla vet, behandling kan inte sättas in innan läkaren så har bestämt. Resultat: smärtlindring och behandling har ofta dröjt så länge att jag tvingats stanna kvar över natten.

 

Det enda undantaget från denna väntans regel har varit S:t Görans sjukhus. Där var mottagandet snabbt och professionellt – om än långt ifrån lika snabbt som i det amerikanska fallet.

 

Nåväl – kan man dra någon som helst slutsats av ovanstående? Var det inte helt olika sjukdomar?

 

Vad gäller sjukdomar så var fallen exakt lika – akuta gallstensanfall – något som jag också kunde tala om för den person som jag först mött vid varje vårdinrättning.

 

Något som inte var lika var däremot ägandeformen och det i Anna-Lenas ögon så hemska vinstintresset. Både det amerikanska sjukhuset och S:t Görans sjukhus var privata. De hade alltså ett egenintresse av att nyttja lokaler och personal på bästa sätt (något som inom sjukvården ofta betyder att lokaler och personal används för aktiv vård snarare än passiv väntan). I bägge dessa fall så lämnade jag förvisso vårdinrättningen inom en ganska kort tidsrymd. Huruvida denna korta vårdtid mest gynnade vinsten eller mitt eget välbefinnande kan vi låta vara osagt, men vi kan åtminstone konstatera att dessa intressen ofta kan sammanfalla inom vårdsektorn.

 

Övriga svenska vårdgivare – de där det har dröjt, dröjt och dröjt innan man träffar en läkare – har inte i något fall haft ett vinstintresse – tyvärr verkar de heller inte ha haft något intresse för patientens (mitt) välbefinnande. Inte att någon har varit otrevlig. Tvärtom. Oftast är det trevliga människor som upplyser en om att “snart kommer läkaren”, “snart kommer läkaren”, “läkaren har väldigt mycket att göra just nu” eller “det har kommit några akutfall” etc etc etc. Tyvärr har det inte gjort mig vare sig gladare eller friskare.

 

Om man ska försöka sig på en analys av den svenska offentliga sjukvården så handlar det alltså inte om att människor skulle vara elaka. Ej heller handlar det om att lokalerna saknas (där får man ju ligga och vänta så länge man vill, kan eller orkar). Ej heller handlar det om läkarbrist – faktum är att läkarens insats i alla fallen har handlat om ungefär lika många/få minuter. SNARARE VERKAR DEN SVENSKA OFFENTLIGA AKUTSJUKVÅRDEN LIDA AV MINST SAGT AKUTA SAMORDNINGS- OCH LOGISTIKPROBLEM.

 

Huruvida alla dessa logistikproblem kan lösas genom ett övergripande och sammanförande intresse i form av vinst låter jag vara osagt – däremot har jag svårt att tänka mig att det ska kunna bli sämre…

 

Vad gäller Anna-Lenas oro om att vissa människor skulle nekas vård om vårdgivaren blir privat så har jag svårt att se logiken. Varför säga nej till intäkter om man nu kan ordna logistiken? Om det är någonstans som människor dagligdags nekas vård så är det väl inom den offentliga vården. Signalsystemen där är tydliga – vi ransonerar vården genom att skapa köer och väntetider som gör att ingen vettig människa utsätter sig för den behandlingen om det går att undvika – inte direkt “öppna famnen”. Vi kan också ofta läsa braskande rubriker om att “medicinen” har blivit så dyr att landsting försöker undvika att använda de på marknaden bästa medlen. 

 

Hjälpmedel för funktionshindrade ransoneras likaså. Det har tydligen blivit norm att det räcker att höra på det ena örat (landstingen svarar oftast bara för en hörapparat) – stereomedhörning är tydligen en lyx. [År 2009 hade man kommit på att det blev både billigare och bättre om patienterna inte hade någon rullator att stödja sig mot… se här]

 

För inte så länge sedan kunde vi också läsa om en kvinna som ansågs klara sig bra med ett öga.

 

Snart kommer man väl fram till att i Sverige klarar man sig också med ett ben, en arm, ett halvt huvud etc.

 

Och, det är klart, om man begränsar “upptagningsområdet” och “ansvarsområdet” tillräckligt mycket så kanske den svenska offentliga sjukvården kan fortsätta att lulla på utan att göra något åt sina logistiska problem. Kanske kan man mellan skål och vägg fortsätta att odla den gravt snedvridna självbilden av sig själva som representanter för världens bästa sjukvård. Kanske kan man också fortsätta att le i mjugg åt de “stackars amerikanarna”.

 

Men, för din och min skull, våra ev. barn och föräldrars skull, så kan vi åtminstone hoppas att Moores film inte bara ska öka på självgodheten – utan kanske också väcka en del kritiska frågor om den svenska offentliga sjukvården. Vi måste vid det här laget vara ganska många som har haft erfarenheter av den….

 

 

Mikael Olsson

Fil Dr, forskare och analytiker

1 kommentar

Filed under hälsovård, Hyckleri, Sverige som regel eller undantag