Tag Archives: Carl B Hamilton

Var landar ”satsen”?

Ärligt talat är jag övertygad om att de flesta hushåll galant kommer att klara en bensinprishöjning om ca 1:-/liter; för oss som kör långt handlar det då kanske om ca 3000-4000 kronor per år i merkostnad. Det vore faktiskt en större skam om vi hade byggt ett välfärdssamhälle där vuxna individer inte ska klara en sådan kostnadsökning.

Så, undrar man kanske, varför har jag ägnat så mycket tid under veckan åt att gnälla på det rödgröna s.k. alternativet som efter stor möda har rullats fram i offentligheten under den gångna veckan?

Jo, det ska jag förklara. För mig handlar det inte så mycket om utgifterna och de skattehöjningar som kommer att drabba oss alla. Dessa kommer vi som sagt att överleva. Skattehöjningen på bensin motsvarar effekterna av en liten konflikt i något av alla de oljeproducerande länderna. Det är kort sagt sådant som man får räkna med.

Problemet för mig är snarare att man inte har något som helst vettigt svar på vad man ska använda pengarna till! Hade de rödgröna bara bemödat sig om att analysera verkligheten och komma med något som åtminstone påminde om seriösa, genomtänkta och välgrundade förslag så skulle jag inte ha ägnat min tid åt att klaga. De har haft snart fyra år på sig att tänka igenom vad de vill åstadkomma och hur de isåfall ska åstadkomma detta – men icke då…

Istället för konkreta och välgrundade förslag kommer man med högst odefinierade så kallade ”satsningar” till kommunerna och diverse andra lika odefinierade svarta hål som man vill lägga pengarna i. Det verkar för en utomstående att man utifrån opinionsmätningar har bestämt sig för att det enda man kan komma överens om är att man vill vara annorlunda än alliansen – och eftersom medierna i mångt och mycket har beskrivit de senaste åren i termer av ”nedskärningar” (istället för det mer korrekta ”reformer”) så har de rödgröna dragit slutsatsen att just ”satsningar” är det som kommer att falla gemene man på läppen. Alas, här ska satsas pengar – alldeles oavsett om det behövs eller ej.

För mig och alla oss andra som ska bidra med dessa pengar som de rödgröna partistrategerna har bestämt ska ”satsas” för att säkra ett regeringsskifte så hade det faktiskt känts mer seriöst om man åtminstone hade försökt börja i den andra änden – dvs med en analys av hur världen ser ut, vad som eventuellt behövs för att förbättra den och isåfall hur det ska åstadkommas. Först efter det kan man då räkna fram en kostnad för åtgärderna.

Istället har man gjort precis tvärt om – man har bestämt sig för att en stor ”sats” imponerar och därför tagit i från tårna och försökt dränka det svenska medielandskapet i en kaskad av ”satsningar” som inte innehåller just någon substans annat än en prislapp…

Hade man börjat med själva analysen hade man istället för den långa rad av populistiska ”satsningar” som vi nu fått beskåda kanske hamnat i ett långt mindre populistiskt budskap – kanske inte helt olikt det som FP:s ekonomisk-politiske talesman Prof. Carl B. Hamilton framförde i DI (länk här). Ett budskap som säger att det för samhällets fortlevnad är viktigt att människor anstränger sig – men att det är negativt för människors vilja att anstränga sig om den politiska klassen lägger rabarber på mer än hälften av den extra pekuniära belöning som du eller jag får för vår ansträning – och detta alldeles oavsett hur gärna politikerna vill satsa offentligt…

Som sagt, utan en strategi så är det stor risk att ”satsningen” landar i det egna knäet och med tiden kallnar och utvecklas till något högst oaptitligt…

Visby 29 april, 2010
Mikael Olsson, Fil Dr

Länkar: Per Gudmundson (om hur de gröna fått ge avkall på sin politik); Liberati (om behovet av sådana sanningssägare som Carl B. Hamilton); DN (om hur Ilja Batljan tvinga krypa till korset och lova att höja skatten (sic!) – troligen för att finansiera en ”satsning” av något slag); DN:s Ledarsida (om att det inte är 50-öringen som är problemet); Kent Persson (M); Johan Westerholm; DN:s Ledarsida (om att tågsatsningen är ganska tom på innehåll); Carin Jämtin (där hon hävdar att deras sats är större än alliansens sats, 10 miljarder större för att vara precis); Maria Wetterstrand (då hon ensam fick hålla hov och berätta om den rödgröna satsningen på bensinskatt); SvD (om koldioxidskattehöjningen); Tokmoderaten; Maria Wetterstrand (här besviken över att inte fler tycker det är en ynnest att få betala en politikers ”satsning”); SvD:s faktakoll (som själva glömde momsen); Maria Eriksson (om vänsterpartist som är fast i sitt skattemissbruk); SvD:s Huvudledare (om att det inte räcker med att göra av med mer pengar, man bör också ha en plan…); Seved Monke (i en stilla undran om vilka skatter som man inte satsar på att höja); Per Pettersson (om detta med att locka till sig barnen med en öppen kakburk); Per Altenberg (och igen); SvD:s Ledarblogg (om hur den rödgröna faiblessen för att ”satsa” offentligt befäster vår plats som landet med de absolut högsta marginalskatterna); Expressen (om de höjda skatterna); SvD (om den rödgröna s.k. politiken);  Johnny Munkhammar och Robert Gidehag (som på ett ungefär håller med om det jag skriver om skatterna – även om Munkhammar då är med i ett parti som inte prioriterar en avveckling av värnskatten)…

"Satsningar" måste både tas någonstans ifrån och ha en bra plats att landa...

Annonser

3 kommentarer

Filed under Hyckleri, plakatpolitik, politiskt ansvarstagande

På rätt väg men ändå vilse…

En av de saker som upptagit mina och andras tankar under julen är den diskussion som inleddes med att Thomas Idergard och Johan Kreicbergs (bägge Timbro) på DN Debatt trummade för en rapport som sades visa hur ‘byråkraterna’ är den snabbast växande gruppen anställda inom den skattefinansierade sektorn; snabbare än de som enligt sina yrkesbeteckningar kan antas de facto utföra den ‘vård och omsorg’ som vi i Sverige omhuldar till den milda grad.

Nåväl, även om Timbro har sin egen agenda i dessa sammanhang så är jag av åsikten att man bör välkomna all saklig granskning av den verksamhet som utförs inom kommuner och landsting. Detta gäller oavsett om man tittar på vad som utförs eller om man ser på hur det utförs.

På så sätt får väl Timbro sägas ha varit på rätt väg; man pekar på att det är långtifrån säkert att så kallade satsningar på vård och omsorg resulterar i det gemene man tror att det ska resultera i. Fler skattekronor ger inte alltid kortare vårdköer eller en skola som lär våra ungdomar att räkna. Ej heller är fler skattekronor någon garanti för att gamla mormor inte tvångsmatas på ett förnedrande sätt (tidigare inlägg på Olssons Blogg här).

Tyvärr så måste man säga att intrycket efter att ha läst Kreicbergs rapport är att även om man började vandringen på rätt väg så gick man under resans gång vilse. Rapporten lever helt enkelt inte upp till de förväntningar som skapades i och med herrarna Idergard och Kreicbergs debattartikel.

Förutom de uppenbara invändningarna som kom från t.ex. Professor Carl B. Hamilton om att det var orimligt att bygga sin argumentation på de procentuella ökningarna av olika yrkesgrupper så kom också invändningar om att de av Timbro kritiserade tillskotten till den kommunala sektorn skulle ses som rationellt bedriven krispolitik.

Vad gäller invändning nummer ett (den närmast infantila fokuseringen på procentuell tillväxt) så är det bara att hålla med; vad gäller invändning nummer två (att extramiljarder till kommunerna skulle vara det bästa sättet att bedriva anti-konjunkturell krispolitik) så ställer jag mig betydligt mer tveksam.

Till dessa invändningar kan man också foga att Johan Kreicbergs troligen skulle få det svårt att försvara såväl källbehandling som metod om hans rapport skulle seminariebehandlas inom akademin.

De krumbukter som Kreicbergs får lov att ta till i sin rapport (fotnoterna 11-14) för att undvika att ”avslöja” de underliggande (absoluta) siffrorna vad gäller byråkraternas tillväxt är närmast anmärkningsvärda.

Nåväl, dessa invändningar till trots så ledde rapporten ändå till att en viktig fråga kom att diskuteras. Tyvärr så gjorde rapporten inte så mycket för att analysera varför det blir som man hävdar att det blivit eller vad man kan göra för att undvika att det blir som det (kanske) blev.

Min personliga åsikt är att många av problemen med felprioriteringar inom den offentliga sektorn skulle kunna undvikas om de lokalt valda politikerna tvingades till ett större ansvar för den verksamhet de är satta att leda.

Med ett sådant ansvar kommer också att man anställer den typ av händer som medborgarna efterfrågar (t.ex. lärare och kvalificerad vårdpersonal).

Ett större ansvar för verksamheten kräver också mer av ett personligt mandat för kommunal- och landstingspolitikerna. Detta är dock närmast omöjligt att åstadkomma så länge som vi i Sverige krampaktigt håller fast vid att vi ska ha en gemensam valdag för riksdag, kommun och landsting.

[Denna perversa ordning – som även omhuldas av SKL – har jag tidigare diskuterat här på Olssons Blogg, länk.]

Tyvärr ryggar dock även Timbro från att dra några dylika slutsatser om behovet av politiskt ansvar och politiska reformer. Istället väljer man ett i högsta grad teknokratiskt angreppssätt på frågan och snärjer in sig i ett förvirrat resonemang om behovet av fler och mer detaljerade planmål som lösningen på problemet.

Det övergripande intrycket av denna Timbrorapport blir således att man började på rätt väg men lyckades hamna riktigt ordentligt vilse.

Visby 6 januari, 2010
Mikael Olsson, FD

Traditionella medier: Arbetarbladet; Hela Gotland; BLT; SvD 1; SvD 2; DN; UNT; Corren; Barometern;

Bloggar: Ekonomistas, Hamiltons Blandning; Göran Pettersson; Robert Noord; Jörgen Danielsson; Christoffer Järkeborn

Lämna en kommentar

Filed under politiskt ansvarstagande

SAP: opportunister eller populister?

Den gångna veckan har varit deprimerande, och debatten har tagit navelskåderiet och hyckleriet till nya tidigare helt oanade höjder! Drivande i denna utveckling har (åter) varit mediehungriga företrädare från det socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Inledningsvis var det SAP:s egen ”Mr. Njet”, Thomas Östros, som ondgjorde sig över jobbskatteavdraget (se Olssons Blogg).

Dock, efter att ha blivit ordentligt satt på plats i Kunskapskanalens Storforum om skatterna (länk; repris ikväll 10 december kl. 22.00) av ingen mindre än Kjell-Olof Feldt som fick SAP:s förslag att framstå just så verklighetsfrånvända som de verkligen är så gjorde Östros faktiskt en taktisk reträtt åtminstone vad gäller förmögenhetsskatten (VA, Affärsvärlden); ursprungsretoriken i all sin härlighet återfinns här på DN).

Opportunism innebär en klandervärd anpasslighet (principlöshet) efter för tillfället rådande omständigheter och maktförhållanden.
Wikipedia

Gissningsvis så insåg SAP att det populistiska spår man drev kanske var lite väl extremt – och framför allt, att Kjell-Olof Feldt åtnjuter ett betydligt större förtroende hos den svenska befolkningen än pretendenten Östros. Att då Feldt i skattedebatten stod betydligt närmare Prof. Carl B. Hamilton (fp) var tydligen för mycket för strategerna på Sveavägen – därav den taktiska reträtten.

Den andra mediehungriga företrädaren under veckan har varit Veronica Palm som till synes helt utan skrupler har visat på rörelsens opportunistiska ådra i den s.k. sjukförsäkringsfrågan. Fullblodspolitikern Palm (CV) har här utan att rodna framfört det ena vulgära argumentet efter det andra. Ömsom skulle Alliansen tvinga halta och lytta till fabrikerna, ömsom skulle samma människor hindras från att gå till fabrikerna. Vad individerna själva önskar eller vill spelar tydligen inte så stor roll i den politiska värld där Palm är insocialiserad.

Faktum är att SVT under veckan visade en väldigt ömsint dokumentär, Mitt Gaza, av PeÅ Holmquist där den i prostatacancer sjuka huvudpersonen förklarade (om jag inte missminner mig) att det som höll honom vid mod var att han ville arbeta. Kunde då jag såg detta inte låta bli att tänka på alla de krigsrubriker som förevarit under den senaste tiden om hur svenska ”cancersjuka” skulle ”tvingas” att jobba.

Det som är tråkigt med bägge dessa exempel (Palm och Östros) är att den ohejdade opportunismen hos SAP lämnar en väldigt bitter eftersmak hos mig som väljare. Jag blir först och främst sittande och undrar varför de talar mot bättre vetande?

Vad gäller skatterna så vet ju Thomas Östros mycket väl att det är plakatpolitik som han ägnar sig åt då han talar om att klämma åt ”de rika” med högre skatter. På samma sätt så vet ju Veronica Palm att det är önskvärt att så många som möjligt ges möjlighet att utföra ett produktivt arbete – detta gäller både på den individuella nivån och på samhällelig nivå. Trots detta så väljer dessa politiker att höja fingret i luften och säga det som de tror att människor vill höra.

Vän av ordning påpekar säkert nu att jag borde förstå att det är så som politik förs (ung. ”its politics, stupid!”)… Och, visst, så är det ju – men det hindrar vare sig att jag blir nedslagen eller att det är en opportunistisk politik som gränsar till populism!

Visby 10 december, 2009
Mikael Olsson, FD

Update: En intressant vinkling på problematiken kring att ge möjlighet för sjukskrivna att återvända till arbetet återfinns på Brännpunkt där Susanne Merz försynt påpekar sjukvårdens ansvar (och brister) (länk här); just sjukvården har jag själv skrivit mycket om tidigare här på Olssons Blogg (länk)…

Medialänkar: SvD:s Ledare, SvD om opinionsframgångarna till följd av opportunismen/populismen, DN om samma sakSanna Rayman i SvD, Hanne Kjöller i DN, Hanne Kjöller (tidigare), Henrik Brors (DN), Pia Lundgren: artikel om en sjukskriven individ som önskar komma tillbaks till arbetslivet (SvD)

Andra bloggar:  Veronica Palm, Rolf Erikson, Per Altenberg, Dick Erixon, Seved Monke, Anne-Marie Ekström

3 kommentarer

Filed under Hyckleri, plakatpolitik

Myror, elefanter och glashus – allt i en rödgrön röra…

På dagens Brännpunkt har tre partisekreterare tagit till orda i en insinuant och samtidigt ganska lam kritik av nyttjandet av audiovisuell framställning (rörliga bilder med ljud) i politiska syften.

De hävdar att demokratin är hotad. De nämner republikaner i USA (två hemskheter i en och samma mening). Huvudnumret i deras inlägg är att det krävs pengar för att driva politik – de skriver att:

Risken är att det inte blir de med de bästa argumenten utan de med den största plånboken som får sista ordet. Under valåret 2006 fick Moderaterna in 30 miljoner kronor från hemliga donatorer.

Men, vän av ordning frågar sig varför man i sammanhanget inte tar upp de mångdubbelt större belopp som LO pumpar in i socialdemokratiska kampanjer?

Duger inte LO-pengarna att betala reklam med? Är det isåfall därför man menar att dessa pengar – trots att beloppen är långt större än de som man förfasar sig över i artikeln – likt Magnus & Brasses myror och elefanter på något sätt ska mätas annorlunda än moderaternas pengar?

För den som vill läsa mer om detta så finns en intressant dokumentation i samband med den motion om Bidrag till politiska partier och deras kandidater som skrevs av Carl B. Hamilton (fp) – i den framgår att LO:s direkta bidrag till Partiet uppgick till mellan 75-100 miljoner till 2002 års valrörelse.

Räknar man dessutom in den arbetskraft som LO bidrar med så uppskattades stödet till dryga 500 miljoner kronor.

Det är väl i sammanhanget ingen som förvånas över att den röd-gröna majoriteten förkastade Hamiltons motion som skulle ha inneburit en öppnare redovisning av denna typ av kampanjbidrag.

Men, som sagt, innan man skriver artiklar kanske man ska kolla om man råkar befinna sig i ett glashus

Visby 23 maj 2009
Mikael Olsson, FD

Update: Intressant att socialdemokratiska företrädare dagen efter ovanstående Brännpunktsartikel går ut och prisar ”nya mediers” betydelse – och att de poängterar att det är billigt… 😉 (SvD)

Update II: Äntligen efter en vecka kom en bra replik på den ovan refererade Brännpunktsartikeln – konstigt bara att endast ett parti skrivit under… (länk här)

4 kommentarer

Filed under EU-valet, Hyckleri, Mediapolitik