Lapptäckets återkomst…

Det vi bevittnar i dagarna är uppenbarligen skattelapptäckets återkomst. Vi är redan nu långt ifrån det ideal som låg bakom den stora skattereformen – men de rödgröna vill med sina garderingar och specialregler och speciella undantag för vissa få oss än längre från ett uniformt och rationellt skattesystem.

Det påminner ganska mycket om en gammal sketch av Magnus och Brasse som jag inte kommer ihåg namnet på där de har en konversation om att daghemmet (?) huserar i det vita huset (?) udda veckor och i det röda huset (?) ojämna veckor – förutom de veckor som har ett nummer som börjar med en etta… etc… Ni förstår säkert principen. Och, i vårt fall så är väl principen att man vill återinföra principen om att så mycket som möjligt som är mitt och ditt faktiskt tillhör det allmänna – så länge som tillräckligt många inte tror att de ska bli drabbade och därmed är potentiella avgivare av sina röster…

Läs gärna de kommentarer som jag hade apropå olikheterna mellan dåtidens principfaste och hedervärde Kjell-Olof Feldt och nutidens vindflöjel och Mr. Njet, Thomas Östros (länk här) och tidigare inlägg om skattepolitik och plakatpolitik här på Olssons Blogg.

Visby 19 augusti, 2010
Mikael Olsson, FD

PS: för övrigt tar jag tacksamt emot tips på om hur man får fart på sin nystartade twitter (http://twitter.com/olssonstweet)?

Medialänkar: SvD (ledare), SvD (om alliansens kritik mot gårdagens utspel), SvD (gårdagens s.k. ”besked”), Carl B. Hamilton, DN (ledare)…

Det svenska skattelapptäcket...

Var landar ”satsen”?

Ärligt talat är jag övertygad om att de flesta hushåll galant kommer att klara en bensinprishöjning om ca 1:-/liter; för oss som kör långt handlar det då kanske om ca 3000-4000 kronor per år i merkostnad. Det vore faktiskt en större skam om vi hade byggt ett välfärdssamhälle där vuxna individer inte ska klara en sådan kostnadsökning.

Så, undrar man kanske, varför har jag ägnat så mycket tid under veckan åt att gnälla på det rödgröna s.k. alternativet som efter stor möda har rullats fram i offentligheten under den gångna veckan?

Jo, det ska jag förklara. För mig handlar det inte så mycket om utgifterna och de skattehöjningar som kommer att drabba oss alla. Dessa kommer vi som sagt att överleva. Skattehöjningen på bensin motsvarar effekterna av en liten konflikt i något av alla de oljeproducerande länderna. Det är kort sagt sådant som man får räkna med.

Problemet för mig är snarare att man inte har något som helst vettigt svar på vad man ska använda pengarna till! Hade de rödgröna bara bemödat sig om att analysera verkligheten och komma med något som åtminstone påminde om seriösa, genomtänkta och välgrundade förslag så skulle jag inte ha ägnat min tid åt att klaga. De har haft snart fyra år på sig att tänka igenom vad de vill åstadkomma och hur de isåfall ska åstadkomma detta – men icke då…

Istället för konkreta och välgrundade förslag kommer man med högst odefinierade så kallade ”satsningar” till kommunerna och diverse andra lika odefinierade svarta hål som man vill lägga pengarna i. Det verkar för en utomstående att man utifrån opinionsmätningar har bestämt sig för att det enda man kan komma överens om är att man vill vara annorlunda än alliansen – och eftersom medierna i mångt och mycket har beskrivit de senaste åren i termer av ”nedskärningar” (istället för det mer korrekta ”reformer”) så har de rödgröna dragit slutsatsen att just ”satsningar” är det som kommer att falla gemene man på läppen. Alas, här ska satsas pengar – alldeles oavsett om det behövs eller ej.

För mig och alla oss andra som ska bidra med dessa pengar som de rödgröna partistrategerna har bestämt ska ”satsas” för att säkra ett regeringsskifte så hade det faktiskt känts mer seriöst om man åtminstone hade försökt börja i den andra änden – dvs med en analys av hur världen ser ut, vad som eventuellt behövs för att förbättra den och isåfall hur det ska åstadkommas. Först efter det kan man då räkna fram en kostnad för åtgärderna.

Istället har man gjort precis tvärt om – man har bestämt sig för att en stor ”sats” imponerar och därför tagit i från tårna och försökt dränka det svenska medielandskapet i en kaskad av ”satsningar” som inte innehåller just någon substans annat än en prislapp…

Hade man börjat med själva analysen hade man istället för den långa rad av populistiska ”satsningar” som vi nu fått beskåda kanske hamnat i ett långt mindre populistiskt budskap – kanske inte helt olikt det som FP:s ekonomisk-politiske talesman Prof. Carl B. Hamilton framförde i DI (länk här). Ett budskap som säger att det för samhällets fortlevnad är viktigt att människor anstränger sig – men att det är negativt för människors vilja att anstränga sig om den politiska klassen lägger rabarber på mer än hälften av den extra pekuniära belöning som du eller jag får för vår ansträning – och detta alldeles oavsett hur gärna politikerna vill satsa offentligt…

Som sagt, utan en strategi så är det stor risk att ”satsningen” landar i det egna knäet och med tiden kallnar och utvecklas till något högst oaptitligt…

Visby 29 april, 2010
Mikael Olsson, Fil Dr

Länkar: Per Gudmundson (om hur de gröna fått ge avkall på sin politik); Liberati (om behovet av sådana sanningssägare som Carl B. Hamilton); DN (om hur Ilja Batljan tvinga krypa till korset och lova att höja skatten (sic!) – troligen för att finansiera en ”satsning” av något slag); DN:s Ledarsida (om att det inte är 50-öringen som är problemet); Kent Persson (M); Johan Westerholm; DN:s Ledarsida (om att tågsatsningen är ganska tom på innehåll); Carin Jämtin (där hon hävdar att deras sats är större än alliansens sats, 10 miljarder större för att vara precis); Maria Wetterstrand (då hon ensam fick hålla hov och berätta om den rödgröna satsningen på bensinskatt); SvD (om koldioxidskattehöjningen); Tokmoderaten; Maria Wetterstrand (här besviken över att inte fler tycker det är en ynnest att få betala en politikers ”satsning”); SvD:s faktakoll (som själva glömde momsen); Maria Eriksson (om vänsterpartist som är fast i sitt skattemissbruk); SvD:s Huvudledare (om att det inte räcker med att göra av med mer pengar, man bör också ha en plan…); Seved Monke (i en stilla undran om vilka skatter som man inte satsar på att höja); Per Pettersson (om detta med att locka till sig barnen med en öppen kakburk); Per Altenberg (och igen); SvD:s Ledarblogg (om hur den rödgröna faiblessen för att ”satsa” offentligt befäster vår plats som landet med de absolut högsta marginalskatterna); Expressen (om de höjda skatterna); SvD (om den rödgröna s.k. politiken);  Johnny Munkhammar och Robert Gidehag (som på ett ungefär håller med om det jag skriver om skatterna – även om Munkhammar då är med i ett parti som inte prioriterar en avveckling av värnskatten)…

"Satsningar" måste både tas någonstans ifrån och ha en bra plats att landa...

Rödgrönt debacle…

Cirkusen fortsätter. Förvirringen kring vad de rödgröna egentligen vill tätnar.

Denna vecka som enligt partistrategerna skulle vara en medial uppladdning inför presentationen av skuggbudgeten nästa vecka håller på att gå till historien som den vecka då väljarna såg att de rödgröna hade köpt kejsarens nya kläder.

Några korta smakprover:

• Man får ställa in ett antal presskonferenser för att man inte är redo med politiken.
• Den politik som man presenterar i form av t.ex. järnvägar avslöjas snabbt som luftslott utan verklighetsförankring.
• Finansieringen av luftslotten visar sig vara lika luftig som de handlingsplaner som man inte lyckats enas om.
• Tolvtusen miljoner kronor ska lånas upp för att användas på helt odefinierade satsningar i kommunal regi.
• Gårdagskvällens s.k. besked om att V fått sin vilja igenom och att man skulle (åter)införa en typ av förmögenhetsskatt dementerades myndigt av MP:s Maria Wetterstrand i morgonekot – någon sådan skatt skulle man inte införa (enligt henne).
• Skatten på bensin skulle höjas med 49 öre – men man glömde att nämna att till detta så kommer naturligtvis moms.
• Som en del i luftfinansieringen av luftförslagen så talar man på nästan 70-talistiskt manér om beskattning av ”övervinster” i energibolag; vän av ordning undrar dock hur denna beskattning ska gå till – särskilt då vi talar om utländskt ägda energibolag.
• Efter måndagens fiasko kring lanseringen av järnvägarna så har det tydligen beslutats att man ska undvika gemensamma presskonferenser eftersom partiledarna inte ens under en sådan tillställning kunde hålla sams…

Så, om det är någon som ärligt kan säga att de efter denna ”lanseringsvecka” känner säkrare på vad den rödgröna trojkan vill åstadkomma och/eller hur de vill åstadkomma detta så får ni gärna räcka upp en hand.

I mina ögon så har veckan väckt snarare än svarat på frågor och måste på så sätt karakteriseras som ett allvarligt bakslag för de rödgröna. Som för majoriteten av frågor så gissar jag att beskedet från de rödgröna blir att de ”ber att få återkomma”. Men, om du frågar mig så skulle jag helst se att de lät bli…

Visby 28 april, 2010
Mikael Olsson, Fil Dr

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, DN, Per Altenberg (läsvärt); Seved Monke (som också påminner om att en rödgrön röst har en prislapp)

Prislapp på rödgrön röst…

Äntligen har någon förstått att på ett pedagogiskt sätt visa vad en röst på det rödgröna laget i det förra valet skulle ha haft för alternativkostnad. Kort sagt, ett rödgrönt val har fått en prislapp!

Gör som många andra och logga in på http://www.jobbskatteavdrag.se och se hur mycket en rödgrön valseger 2006 skulle ha kostat dig!

Det ironiska och lätt sorgliga är precis som PJ Anders Linder påpekar i SvD att denna information kommer från en uppsalaföretagare (Harald Klomp) snarare än från regeringen. Också underligt är att det dröjt så länge innan en site som denna har fått sitt genomslag – den har nämligen funnits i ett år (läs vad Harald Klomp har att säga här).

Troligen är det också denna oförmåga att stå upp för värderingar och torgföra sin politik som kommer att kosta Alliansen segern i årets val…

Visby 7 januari, 2010
Mikael Olsson, FD

PS: Jag kan efter att nyttjat jobbskatteavdrag.se glatt konstatera att livet faktiskt har blivit bättre för mig sedan Alliansen vann 2006 – även om ett av deras allra första beslut innebar att jag förlorade mitt arbete…

PS2: Med ett beräknat elpris på 10 kronor per kilowattimme under morgondagen så finns det all anledning att till ovanstående alternativkostnad för en rödgrön valseger lägga de kostnader som kommer då man ytterligare minskar tillgången på elektricitet… Läs även Carl B. Hamiltons blogginlägg här. Mina egna tankar kring behovet av kärnkraft får ni fram genom att kryssa för energipolitik eller kärnkraft bland kategorierna…

Update 9 januari 2010

• Även i dagens SvD tar PJ upp det här med att man från regeringens sida råkar glömma att tala om jobbskatteavdraget; tala om att sätta sitt ljus under skäppan…
• Andra bloggar: Ekonomistas

Drevet fortsätter i lånta fjädrar…

Det från rörelsen välregisserade drevet om orättvisor fortsätter. Nu är det PRO som används som megafon för att tala om det orättvisa i att de som arbetar och därmed finansierar välfärden i landet premieras i form av något lägre skatter än tidigare.

För att verkligen slå fast det ”orättvisa” i att alla inte har samma veckopeng i Sverige så har man tagit fram en rapport som presenterades idag (se länk). I artikeln på Brännpunkt omtalas rapporten som en forskarrapport – men på PRO:s hemsida så framgår att rapporten är författad av en forskningsassistent. Men, för rörelsens folk så är väl det här med titlar inte så viktigt – och dessutom låter det ju bättre med en forskarrapport än en rapport författad av en student emot betalning.

För vissa kan det synas vara hårklyverier att tala om skillnaderna mellan forskningsassistenter och forskare – men faktum är att titlarna i dessa fall verkligen talar om vilken yrkesutbildning en individ har. Forskare är t.ex. en titel som är förbehållen den som genomgått och klarat de krav som forskarutbildningen ställer (normalt fyra år som avslutas med ett offentligt försvar av en doktorsavhandling).

Under resan dit så är den blivande forskaren just forskarstuderande (i dagligt tal doktorand); något som man blir efter att ha blivit antagen till forskarutbildningen (förutsätter avklarad grundutbildning, att man ansöker och att man därtill står sig i konkurrensen från övriga sökande).

Forskningsassistent är ytterligare en annan typ av ställning inom det akademiska. Lite slarvigt uttryckt kan vem som helst bli anställd som forskningsassistent. Arbetsuppgifterna består ofta i att bistå forskare eller forskarstuderande med material.

Så, i korthet, att presentera en undersökning som gjorts av en forskningsassistent som en forskningsrapport är i sanning att paradera i lånta fjädrar…

Måhända är det en insikt om detta som gör att PRO väljer att presentera rapporten tillsammans med mediekonsulter istället för tillsammans med forskningsassistenten. Enligt deras hemsida ska nämligen Curt Persson bistås av personal från Rådhusgruppen under presentationen. Rådhusgruppen i sin tur vet på sin hemsida att tala om att:

Vi vet hur lobbning i samhällsrelaterade frågor går till – i Sverige och i EU
Rådhusgruppen

Nåväl, rapporten gör dock att vi kan vara säkra på att drevet fortsätter ännu ett tag. Och, rörelsens strateger är bara att gratulera till timing och upplägg. Mätt i antal spaltmeter så har kampanjen varit lyckad.

Problemet är väl dock som vanligt att det mesta är munväder från rörelsen. Man har inte för avsikt att ta bort dessa i deras ögon orättvisor vid en eventuellt valseger. På så sätt så kan man inte klassificera de rödgrönas upprördhet som annat än opportunism (något som vi diskuterade här på Olssons Blogg igår).

Visby 11 december, 2009
Mikael Olsson
Forskare 😉

Andra bloggar: Rolf Erikson, Hans Bergström

UPDATE: Att det mest är munväder då vi talar om rörelsens spelade upprördhet om sjukförsäkringen illustreras väl av PJ Anders Linders kommentar på Ledarbloggen. Vidare, även i DN:s referat av rörelsens presentation av rapporten framställs forskingsassistenten som forskare… (DN).

UPDATE LÖRDAG: Idag kom så ett svar från Husmark Persson (Brännpunkt); varför nu inte finansministern svarade förstår jag inte.

SAP: opportunister eller populister?

Den gångna veckan har varit deprimerande, och debatten har tagit navelskåderiet och hyckleriet till nya tidigare helt oanade höjder! Drivande i denna utveckling har (åter) varit mediehungriga företrädare från det socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Inledningsvis var det SAP:s egen ”Mr. Njet”, Thomas Östros, som ondgjorde sig över jobbskatteavdraget (se Olssons Blogg).

Dock, efter att ha blivit ordentligt satt på plats i Kunskapskanalens Storforum om skatterna (länk; repris ikväll 10 december kl. 22.00) av ingen mindre än Kjell-Olof Feldt som fick SAP:s förslag att framstå just så verklighetsfrånvända som de verkligen är så gjorde Östros faktiskt en taktisk reträtt åtminstone vad gäller förmögenhetsskatten (VA, Affärsvärlden); ursprungsretoriken i all sin härlighet återfinns här på DN).

Opportunism innebär en klandervärd anpasslighet (principlöshet) efter för tillfället rådande omständigheter och maktförhållanden.
Wikipedia

Gissningsvis så insåg SAP att det populistiska spår man drev kanske var lite väl extremt – och framför allt, att Kjell-Olof Feldt åtnjuter ett betydligt större förtroende hos den svenska befolkningen än pretendenten Östros. Att då Feldt i skattedebatten stod betydligt närmare Prof. Carl B. Hamilton (fp) var tydligen för mycket för strategerna på Sveavägen – därav den taktiska reträtten.

Den andra mediehungriga företrädaren under veckan har varit Veronica Palm som till synes helt utan skrupler har visat på rörelsens opportunistiska ådra i den s.k. sjukförsäkringsfrågan. Fullblodspolitikern Palm (CV) har här utan att rodna framfört det ena vulgära argumentet efter det andra. Ömsom skulle Alliansen tvinga halta och lytta till fabrikerna, ömsom skulle samma människor hindras från att gå till fabrikerna. Vad individerna själva önskar eller vill spelar tydligen inte så stor roll i den politiska värld där Palm är insocialiserad.

Faktum är att SVT under veckan visade en väldigt ömsint dokumentär, Mitt Gaza, av PeÅ Holmquist där den i prostatacancer sjuka huvudpersonen förklarade (om jag inte missminner mig) att det som höll honom vid mod var att han ville arbeta. Kunde då jag såg detta inte låta bli att tänka på alla de krigsrubriker som förevarit under den senaste tiden om hur svenska ”cancersjuka” skulle ”tvingas” att jobba.

Det som är tråkigt med bägge dessa exempel (Palm och Östros) är att den ohejdade opportunismen hos SAP lämnar en väldigt bitter eftersmak hos mig som väljare. Jag blir först och främst sittande och undrar varför de talar mot bättre vetande?

Vad gäller skatterna så vet ju Thomas Östros mycket väl att det är plakatpolitik som han ägnar sig åt då han talar om att klämma åt ”de rika” med högre skatter. På samma sätt så vet ju Veronica Palm att det är önskvärt att så många som möjligt ges möjlighet att utföra ett produktivt arbete – detta gäller både på den individuella nivån och på samhällelig nivå. Trots detta så väljer dessa politiker att höja fingret i luften och säga det som de tror att människor vill höra.

Vän av ordning påpekar säkert nu att jag borde förstå att det är så som politik förs (ung. ”its politics, stupid!”)… Och, visst, så är det ju – men det hindrar vare sig att jag blir nedslagen eller att det är en opportunistisk politik som gränsar till populism!

Visby 10 december, 2009
Mikael Olsson, FD

Update: En intressant vinkling på problematiken kring att ge möjlighet för sjukskrivna att återvända till arbetet återfinns på Brännpunkt där Susanne Merz försynt påpekar sjukvårdens ansvar (och brister) (länk här); just sjukvården har jag själv skrivit mycket om tidigare här på Olssons Blogg (länk)…

Medialänkar: SvD:s Ledare, SvD om opinionsframgångarna till följd av opportunismen/populismen, DN om samma sak, Sanna Rayman i SvD, Hanne Kjöller i DN, Hanne Kjöller (tidigare), Henrik Brors (DN), Pia Lundgren: artikel om en sjukskriven individ som önskar komma tillbaks till arbetslivet (SvD)

Andra bloggar:  Veronica Palm, Rolf Erikson, Per Altenberg, Dick Erixon, Seved Monke, Anne-Marie Ekström