Grönt snömos…

Eftersom jag är aktiv som forskare i ett projekt som skriver en historik om svensk nationaliserings- och privatiseringspolitik (Privata Sverige heter projektet) så började jag med intresse läsa Karin Svensson Smiths utspel om SAS på dagens Brännpunkt där hon argumenterade för att bolaget borde privatiseras. I artikeln stod bl.a. att läsa att:

”Det är dags för den svenska staten att sälja SAS… […] Våra skäl till detta rör dock vad vi gröna uppfattar som grundläggande rödgröna principer för när staten bör, och inte bör, äga företag.”
Karin Svensson Smith

Wow, tänkte jag. Detta är ett scoop. Rödgröna principer för när staten bör och inte bör äga företag! Precis vad jag tillsammans med mina forskande kollegor har letat efter men ännu inte kunnat finna i den svenska historien. Och här får jag det serverat tillsammans med frukostkaffet. Trodde jag ja…

Jag läste och läste men fann inte tillstymmelsen till principer – åtminstone inte den typ av principer som verkar ha gällt tidigare eller som skulle ha någon chans att appliceras i framtiden.

Det enda jag hittade var miljöpartiets traditionella populism där transportlösningar som antingen går fort (ex. flyg) eller är individualiserade (ex. bilar och Öresundsbron) ska demoniseras och bekämpas på alla upptänkliga vis. Vad gäller bilar så handlade det om att chockhöja parkeringsavgifterna (se länk här) och vad gäller flyget så har man nu kommit på den lika enkla som geniala lösningen för att minska vårt omoraliska resande med flygapparater – vi låtsas vilja sälja bolaget utifrån ett luddigt prinicipiellt resonemang…

Jag kan tänka mig att man på miljöpartiets högkvarter hoppas att det i sin tur antingen ska resultera i en verklig opinion för en försäljning – eller åtminstone i en debatt som framställer flyget som inte bara en omoralisk miljöbov (enligt dem) utan också en som tär på det s.k. ”gemensamma” i form av skattesubventioner.

Så, min inledande hoppfullhet i att äntligen få svar på hur de rödgröna ser på det här med ägande förbyttes snart i en vid det här laget ganska återkommande känsla av att ha blivit lurad till läsning av ännu ett populistiskt utspel från den rödgröna sidan. Kort sagt inte långt bättre än grönt snömos…

Visby 9 februari, 2010
Mikael Olsson, Fil. Dr.

PS: Ett verkligt läsvärt blogginlägg av Prof. Erik Svensson hittar ni här; i övrigt fanns åtminstone hittills inte särskilt mycket intressant i bloggosfären – de flesta verkar ha nappat på mp’s populistiska krok och diskuterar glatt hur hemskt det är att man stödjer flygtransporter med skattepengar…

Update: Hittade nedanstående citat i vänsterpartiets partiprogram. Tydligen finns det mer än en uppfattning om vad som utgör de rödgröna principerna för när staten bör äga företag…

”Ur medborgarperspektivet är det samhälleliga ägandet avgörande. Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster…”
Vänsterpartiet (2008), Partiprogram (s. 27)

Update II: Idag (onsdag 10 februari) hängde även Per Gudmundsson på i diskussionen, se SvD; konstigt nog verkar inte heller han uppmärksamma den underliggande agendan hos miljöpartiet. Även DN kommenterar här. Idag hittade jag också ett antal andra bloggare som tagit upp Karin Svensson Smiths och de rödgrönas ambivalens till detta med ägande, se t.ex. den hälsosamme ekonomisten. Samtidigt är det en hel del erfarna bloggare som hamnar fel och sväljer betet från Miljöpartiet utan större eftertanke om vad detta parti vill uppnå – bland dem kan nämnas Dick Erixon, Hanna Wagenius, Daniel Snällman, Jonas Pettersson m.fl.

Intressant nog är det endast på Centerpartiets egen bloggsida (här och här) som man verkar fatta vad miljöpartiet är ute efter, läs gärna.

Gotländsk tidningskrönika…

Söndagar är en fantastisk dag! Under många år förknippade jag den med en kombination av Godmorgon Världen, SvD (tjock) och DN (tjockare). Nu bor jag dock på Gotland – något som innebär att man får göra avkall på tidningarna (SvD distribueras överhuvudtaget inte trots presstöd som en rikstidning)

Alternativet är att man håller fast vid Godmorgon Världen men att man istället för tryckta alster sitter med datorn och försöker läsa sig till vad som hänt samt vad folk och fä tycker och tänker om saker och ting.

Det första som slog mig i denna process idag var en välskriven kolumn av Peter Wolodarski om Vattenfall och dess ägare (DN). Liksom jag tidigare har försökt påpeka (länk) så finns det något verkligt problematiskt i hur ägandet i detta bolag har utövats (eller inte utövats).

Vad gäller energipoltiken och miljön så påpekar Wolodarski bland annat att:

”Sverige behöver inga deprimerande lågenergilampor för att rädda jordens klimat.”
Peter Wolodarski

Detta är  förvisso sant! Men, samtidigt så pekar uttalandet på det som jag själv saknar i Wolodarskis artikel – nämligen en fördjupad problematisering av att Sverige inte har ett energisystem som är skiljt från våra grannar och att Vattenfall inte primärt är ett bolag som agerar på den svenska marknaden.

Sverige är redan idag knutet till kontinentaleuropa vad gäller elledningar och kommer snart att vara än mer knutet till våra ostliga grannar i Östersjöregionen. Denna ökade efterfrågan måste mötas med en ökad energiproduktion om inte situationen för de svenska konsumenterna ska bli helt ohållbar; något som jag skrivit om här.

Vidare så kan man då man läser om Vattenfall i svenska medier inte låta bli att slås av den brist på utblick som i många fall karakteriserar kommentarerna. Det har förekommit många rop om att Sverige skulle sälja ut hela eller delar av Vattenfall och att svenska statliga bolag inte ska vara engagerade i andra länder. Det man glömmer då är hur energimarknaden i Europa ser ut. I mångt och mycket är det en marknad som domineras av statligt ägda jättar – Electricité De France [engelskspråkig (sic!) hemsida här] är kanske det bästa exemplet.

Frågan som inställer sig då är varför Sverige ska avhända sig möjligheterna att påverka sin egen energipolitik genom att sälja ut det mest framgångsrika energibolag som man har och/eller bakbinda detta bolag?

***

Energifrågor är gudbevars inte det enda som uppmärksammas i morgonens tidningar. Claes Arvidsson har t.ex. i ett par blogginlägg kommenterat frågan om LAS (här och här) – något som jag själv kommenterade i förrgår kväll (här) och som har diskuterats ivrigt inför, under och efter folkpartiets möte (DN, DN Debatt, SvD Brännpunkt och SvD).

Naturligtvis är det bra att man diskuterar LAS. Bra är det också att man uppmärksammar det faktum att det i rådande tider gör att ungdomar har svårt att hålla sig kvar på arbetsmarknaden.

Tyvärr verkar det dock som om få uppmärksammar det som jag personligen ser som det huvudsakliga problemet med LAS – nämligen att LAS genom sin utformning gör att människor blir ofrivilligt inlåsta på arbetsplatser de inte gillar och med arbetsuppgifter som de kanske inte längre fullt ut klarar av!

Genom att ha valt en väg där den huvudsakliga ”tryggheten” återfinns i att man garanteras fortsatt anställning (vare sig man vill det eller ej) så har man också omyndigförklarat många människor; man kan t.ex. inte säga upp sig själv och räkna med lagens eller samhällets stöd i form av A-kassa – enbart om någon annan bestämmer att du måste sluta så träder olika avtalslösningar in.

På motsvarande sätt så har LAS tyvärr tagit bort ansvaret från företagen; det finns inget land i Europa där det är tillnärmelsevis så billigt för ett företag att säga upp sina anställda! Detta är något som ofta glöms bort i debatten – och tyvärr hör man inte många röster höjas för högre avgångsvederlag som ett alternativ till LAS…

Sammantaget så ser jag personligen få möjligheter till ”reformering” av LAS; den huvudsakliga inlåsningseffekten ligger i att det enda som i princip gör att man ”sitter säkert” är att man har sett samma logotyp på lönebeskedet under ett stort antal år. Egen förtjänst spelar liten roll och att man försöker liva upp systemet genom att införa ett par jokrar (undantag från turordningsreglerna) ändrar inte på den grundläggande logiken i att man gör bäst i att sitta still i båten!

På motsvarande sätt kommer inte avgångsvederlag i sig att räcka långt för att reformera den svenska arbetsmarknaden så länge vi inte skapar en allmänt bättre mobilitet. Inte heller kommer liberalare regler och borttagna karensregler vad gäller A-kassa (om man säger upp sig själv) att göra nämnvärt mycket för att människor i gemen ska våga ta kontroll över sina egna arbetsmarknadskarriärer; inte så länge som majoriteten just ”sitter säkert” i egenskap av många tjänsteår…

Därmed inte sagt att vi inte snarast bör initiera en diskussion om just avgångsvederlag och en mer människotillvänd A-kassa där de försäkrade tillerkänns rätten att själv bestämma när det är dags att gå vidare till en annan anställning; tvärtom så kommer detta att vara nödvändiga inslag om man ska kunna komma längre än till en verkningslös ”reformering” av LAS.

Visby 22 november, 2009
Mikael Olsson, Fil. Dr.

***

Update 1. Även Fredrik Braconier tar upp Vattenfall här – själv tycker jag dock poängerna är lite för lätta – ska man analysera Vattenfalls energiproduktion så måste det ske i ett europeiskt perspektiv – inte i ett snävt svenskt perspektiv…

Update 2. Så här mot slutet av dagen noterade jag att även Svenskt Näringsliv ger sin syn på LAS (DN); det som är positivt är väl att man är en garant för att debatten hålls levande – negativt är att inte heller de verkar villiga att göra något åt hela ”paketet” som jag skisserade ovan – de vill enbart ”luckra upp anställningsskyddet”…

Ägare sökes…

Inom samhällsforskning så har frågor rörande ägandets betydelse upplevt en renässans från 1980-talet och framåt. Årets ekonomipris till Elinor Ostrom var ytterligare ett bevis på detta (även om kommentarerna kring hennes forskning visade på omfattande missförstånd kring hennes resultat, se SvD).

Icke förty, gårdagens besked om att Vattenfalls VD vill sälja det elnät man äger aktualiserar åter frågor kring ägandets betydelse – för det man först och främst frågar sig idag är naturligtvis vad ägarna har för planer för sitt bolag?

Naturligtvis behöver man inte hålla med om de brösttoner (se SvD, SvD, DN & DN) som kommer från den rödgröna sidan så fort man vädrar något som man kan slå alliansregeringen i huvudet med, för att ställa den i högsta grad berättigade frågan om vad man som ägare har för affärsplan. Näringsdepartementets tystnad i frågan är därför beklämmande!

I frånvaro av ägarens kommentarer så kan vi tyvärr bara spekulera. Kanske är det så att man från statens sida vill föra över även de mer lokala distributionsnäten till Svenska Kraftnät och dess GD Mikael Odenberg för att göra Vattenfall till ett renodlat produktionsbolag? Om så är fallet så kanske gårdagens besked är ett positivt sådant. Dessutom skulle det vara helt i linje med det jag själv tolkade som något positivt för svensk energiförsörjning och skrev om under rubriken En glädjens dag så sent som häromdagen…

Men, å andra sidan, om det handlar om en kortsiktig vinstmaximering från Vattenfalls sida (driven av dess anställde VD Josefsson snarare än dess ägare) – på bekostnad av mer strategiska frågor kring energiförsörjning och energidistribution – då kan inte beskedet tolkas som något annat än att vi har ett statligt företag på drift och i omedelbart behov av ägarens lotsning.

För, om det är något som de senaste årens debatt om Gazprom och deras gasledning genom Östersjön borde ha lärt oss så är det väl att kontroll över energinäten en strategisk fråga i dagens samhälle? Låt oss nu höra vad staten som ägare har att säga i denna strategiska fråga!

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Uppdatering: Om än något motvilligt verkar det nu som om en ägare har anmält sig i form av Maud Olofsson (SvD, DN)

Andra bloggar om detta: Knuff

Läsvärt om än snävt av Fredrik Braconier om Vattenfall här.

telia och sarkozy har kidnappat mitt nät

Det är en underdrift att säga att ordet uphovsrätt har upplevt en renässans. Äganderätten har både hyllats och kritiserats. Diskussionen har ibland varit initierad, ibland mindre så…

Viktigt är dock att det idag kanske råder en större enighet än någonsin tidigare om att äganderätt (property rights) och hur den hanteras och regleras faktiskt är avgörande för hur vårt samhälle utvecklas över tid.

Det exempel som vi alltsom oftast fått oss till livs är att vi inte skulle ha fått vare sig Beatles eller Roxette om The Pirate Bay hade funnits tidigare och/eller skulle få hållas utan rådigt ingriande av ett opartiskt (!) juridiskt system. Kort sagt, vi har fått en bild av de stackars musikerna (Gessle & McCartney) och hur de står i soppkök efter att ha passerat ruinens brant. Mina ögon brukar alltid tåras.

Ett exempel som mer sällan diskuteras är din och min personliga äganderätt till det som i dagligt tal går under namnet internet. Jag har själv alltsedan 1980-talet och de första modemens intåg med min tid och mina hårdvaruinköp (många datorer har det blivit) bidragit till den så kallade internetrevolutionen. Och, jag är inte ensam!

Måhända låter det övermaga, men jag är övertygad om att om vi inte hade haft det internet vi har idag om inte vi användare hade lagt sådan tid och engagemang som vi gjorde från sent 1980-tal och framåt. Kort sagt, vi har som användare en form av upphovsrätt till internet!

Utifrån ovanstående så är min fråga idag vem jag ska vända mig till för att få min upphovsrätt skyddad mot sådana profitörer som Telia (trafikintäkter från att ge människor access till det internet jag varit med och skapat), Sony BMG (går inte direkt med förlust) och Sarkozy (försöker tjäna politiska poäng på att förstöra mitt internet)?

Vem ringer jag för att protestera mot att Telia med flera forsöker omvandla mitt internet till en gigantisk betal-TV-kanal? Vem tar tillvara mina rättigheter?

Visby 13 maj
Mikael Olsson, Fil. Dr

Om Sarkozy: SvD, DN, DN

Sansad röst om musikernas rättigheter (dock inget omnämnande om mina rättigheter): SvD

[Posted with iBlogger from my iPhone]