I dagens DN Debatt så presenteras en rapport av Socialstyrelsens GD. Det handlar om sjukvård. Det handlar om vissa brister. Det slås upp i Ekot och Morgon i P1. Det är kort sagt som vanligt. Man skriver bland annat att:
Svensk hälso- och sjukvård står sig i flera avseenden ganska väl i jämförelse med andra länder. Samtidigt delar det svenska systemet en rad avgörande problem med många andra länders sjukvårdssystem – såväl låg- som höginkomstländer.
Det man glömmer i sammanhanget är att det också finns ett problem där man i Sverige står väldigt ensamt – nämligen i att man i Sverige har Europas i särklass sämsta tillgänglighhet vad gäller sjukvård. Jag har själv skrivit om detta vid ett flertal tillfällen (se t.ex. En obekväm sanning… och Sjukhus, sjuka fenomen och sjuka reaktioner…). Och, faktum är att kanske denna allmänt dåliga tillgänglighet också kan förklara delar av de fenomen som man tar upp i sin artikel.
För, handen på hjärtat, många av oss som läser DN Debatt och lyssnar på Morgon i P1 tillhör just de resursstarka som vet hur vi ska ta för oss i ”vårdsvängen”. Vi vet att man måste trycka på. Vi vet att man måste tjata. Vi vet att man måste vara påläst. Vi vet att det hjälper att känna någon innanför sjukhusets dörrar – och vi vet också att man måste nämna det på lämpligt sätt. Kort sagt, vi är inte de som främst drabbas av den dåliga tillgängligheten.
I artikeln skriver man också att:
För att minska skillnader i hälsa och vårdresultat kan sjukvården spela en avgörande roll genom att tydligare prioritera de hälsofrämjande och förebyggande insatserna.
Måhända har artikelförfattarna lite rätt i det de skriver – men personligen tror jag att det måste till en grundläggande förändring i synen på den gemensamma vården. I mer än två decennier har den allmänna politiken varit inriktad på att minska och försvåra tillgängligheten. Under 1980-talet så diskuterade vi framför allt hur man skulle minska ”överkonsumtionen” av vård?
Frågan på 1980-talet var alltså hur man skulle ransonera tillgången till vård? I frånvaro av en fri marknad så valde man en kombination av prishöjningar och administrativa hinder. Faktum är att den s.k. ”egenavgifterna” är bland de absolut högsta i Europa – detta i ett land där självbilden dikterar att vi ska säga ”ja men vi har i alla fall gratis sjukvård”… Förvisso finns det ett tak – men för vissa är det ändå svårt att ”hosta upp” de 400 kronor som ett läkarbesök kan kosta i vissa landsting.
Men, viktigt att notera är att inget av dessa ransoneringsverktyg riktigt biter på oss resursstarka. Vi har inga problem att lägga ut 400 kronor och vi vet också hur vi genom en kombination av kunskap och kontakter kan parera de administrativa hinder som våra kommuner och landsting har planterat mellan oss och vår läkare…
Alas, ett gissningsvis minst lika effektivt sätt att åtgärda de problem som listas i artikeln är att vi försöker se sanningen i vitögat – dvs att vi är sämst i Europa vad gäller tillgänglighet i vården – och att vi försöker åtgärda detta grundläggande problem. Att fortsätta självbedrägeriet och peka ut någon viss liten sektor att satsa på – i dagens artikel ”förebyggande vård” – kan på sin höjd ge temporär lindring…
Visby 14 maj 2009
Mikael Olsson, FD
PS: Jag kan bara påminna om att inom det vad gäller självbedrägeris så framstående sovjetekonomiska systemet så talade man sällan om reformbehov och aldrig om systemfel – däremot var frasen ”the further perfectioning of…” en vanligt förekommande sådan.