Svarslösa…

Debatten om lärarlegitimationens utformning och ev. existens går vidare. Som ett försök till genmäle på Docent Jonas Vlachos debattartikel i gårdagens DN (läs även nedan på bloggen samt på Ekonomistas) så publicerar man i dagens DN en replik (länk här) från Eva-Lis Sirén (Lärarförbundet) och Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund).

Tyvärr karakteriseras det de skriver bäst som ”goddag yxskaft”! Faktum är att man har svårt att avgöra om de överhuvudtaget har förstått vad Jonas Vlachos skriver? Om de har förstått så avstår de då åtminstone nogsamt från att bemöta hans välformulerade kritik…

Jonas Vlachos påpekar bland annat den för ansvarsutkrävande avgörande skillnaden mellan en läkare och lärare i att den förres journalanteckningar och värv hänför sig till en individ emedans den sistnämndes gärning hela tiden hänför sig till en grupp av individer (för det här med enskilda kvarsittningar är väl borttaget?) – denna poäng (liksom många andra) verkar tyvärr ha gått Sirén och Fjelkner förbi.

Faktum är att Sirén och Fjelkner inte svarar på en enda av de kritiska frågor som ställs i Vlachos artikel – de är helt enkelt svarslösa!

Samma visa gäller tyvärr också för Folkpartiets Lotta Edholm som fortfarande står svarslös på sin egen blogg (länk här) efter att igår ha förklarat att Jonas Vlachos landade i en för henne ”obegriplig slutsats”. Trots att debatten har rasat på hennes blogg och att flera (inkl. Jonas Vlachos) har försökt förklara för Lotta det som hon inte förstod har hon fortfarande inte dristat sig till att svara på någon endaste av de 22 kommentarer som samlats. Kort sagt, även Lotta Edholm är i allra högsta grad ”svarslös”.

Men, tyvärr är det ju så illa beskaffat i vårt post-industriella kunskapssamhälle att det sällan utgör någon ursäkt att vara ”clueless”…

Visby 19 november, 2010
Mikael Olsson, FD

Update I: En som dock inte står svarslös är Jonas Vlachos, se inlägg på Ekonomistas här; läs även Johannes Åman, länk här.

Update II: Även idag tycker jag alla som är intresserade av detta bör ägna ett par minuter åt att läsa vad Pär Engberg tycker om det hela utifrån sitt inifrånperspektiv (länk här).

En visdom som kanske vore något för vissa politiker och förbundsordförande att begrunda

Annonser

8 kommentarer

Filed under plakatpolitik, Skolpolitik

8 responses to “Svarslösa…

  1. Anna

    Du kan väl inte på allvar mena att lärares ansvar riktar sig mot gruppen? Gruppen/klassen är ju bara en konstruktion av skola man valt för att det är mest praktiskt så. Skollagen, läroplanerna och kursplanernas mål är formulerade utifrån individens rätt till utbildning och det är lärarens ansvar att se till att varje elev ges en fullgod utbildning. Detta kontrolleras bland annat genom krav på skiftliga omdömen, individuella utvecklingsplaner och när det behövs åtgärdsprogram. Desstuom ska varje betygssättande lärare kunna motivera varje elevs betyg. Om inte detta går att jämföra med journalskrivande så vet inte jag…

    • mikael olsson

      Anna,

      Nej, jag menade inte att ansvaret var mot gruppen. Den syftning som jag gjorde i samband med ordet ansvar gällde ”ansvarsutkrävande” – dvs tankarna på att ha något liknande Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd – och min poäng (liksom den Jonas Vlachos gjorde) var att det är mycket svårare att säga ifall en lärare har gjort rätt mot en viss individ än vad det är att avgöra ifall en läkare har gjort rätt mot en individ just eftersom läraren samtidigt som hon/han måste se till att varje individ får en god utbildning har att balansera detta med alla andra individers rättmätiga krav. Detta förhållande gör att det är svårare att säga huruvida man är bra eller dålig som lärare baserat på en viss individs resultat och prestationer – gärningen görs m.a.o. både kollektivt och individuellt. Kontentan av detta är alltså att det i ett disciplinärende är svårare att etablera huruvida läraren har gjort ”fel” än om läkaren har gjort ”fel”. Läkarens fel är helt enkelt lättare att läsa av. En lärare skulle (enligt mig åtminstone) kunna vara en jättebra lärare även om en av dennes elever inte alls lyckas. Vidare, precis som du påpekar, så skrivs det redan idag en hel massa inom svensk kommunal och statlig förvaltning bara för att man i efterhand ska kunna ”dokumentera” sitt agerande; detta skrivande tar en hel massa tid i anspråk – tid som i många fall skulle kunna ägnas åt andra och mer patient-/elev-/kundnära sysslor – om det inte vore för att vi i det här landet har fått kollektivt pippi på att kunna ”utvärdera” och ”målstyra” diverse verksamheter. Och, som jag förstår så är det också många lärare som vänder sig mot denna utveckling och tycker att de borde ges mer tid för eleverna snarare än ex post dokumentation av det man gjort och i vilken grad man har ”nått” uppställda mål och uppfyllt givna ”planer”. Faktum är att det är många som bara utifrån en kombination av kunnande, erfarenhet, engagemang och intuition (det sistnämnda brukar ju hänföra till en kombination av de tre förstnämnda faktorerna) troligen vet exakt vad som behöver göras – alldeles utan ”planmål” för verksamheten…
      Oj, långt svar på en iofs lång fråga (man vill ju inte bli beskylld för att vara ”svarslös”… 😉
      Mvh
      Mikael

  2. Anna

    Fast det är ju trots allt så redan idag att lärare sägs upp av ”personliga skäl” – alltså för att det uppenbarligen inte funkar. Jag tänker att med legitimatinssystemet så stärks rättsäkerheten kring detta eftersom det inte som idag blir upp till arbetsgivaren att bestämma om ”du duger” utan du får rätt till en kvalificerad prövning i lärarnas ansvarsnämnd.

  3. Anna

    När det gäller dokumentation så är kanske ett syfte att kunna visa vad man gjort vid eventuella klagomål, men huvudsyftet måste väl vara att kunna ge patienten bästa möjliga vård/eleven bästa möjliga undervisning.
    Har sett flera exempel med lärare som av olika skäl slutat hastigt och olustigt och där står kollegor/vikarie och ska försöka sätta betyg utifrån inget underlag alls. Utan systematisk dokumentation kan vi varken hjälpa eleverna framåt på bästa sätt eller ge dem de rättvisaste betyg vi kan åstadkomma. Till på köpet får man mycket gratis för sin egen planering – både för just den här eleven och för de framtida för man måste ju verkligen ta sig en funderare på om de metodval jag gjorde som lärare var de bästa för elevernas lärande.

    • mikael olsson

      Anna,

      Visst kan våra prestationer som pedagoger, byråkrater, forskare, vårdare, läkare, politiker etc bli bättre av att man dokumenterar vad man gjort. Däremot tror jag inte att dokumentation gjord i syfte att hålla ryggen fri alltid är den bästa typen av dokumentation om man vill höja resultaten. Tid för reflektion samt öppen och självkritisk diskussion tror jag är bättre redskap om man vill förbättra verksamheten.

      Tyvärr kan det nog dessutom vara så att det finns en trade-off mellan just denna tid för reflektion och diskussion å ena sidan och den mer rutinartade och regelstyrda ”avrapporteringen” som kontrolleras av överordnade å den andra sidan… Vad tror du?

      Mvh
      Mikael

      • Anna

        Jag tror att man behöver dokumentation för att kunna föra en relevant diskussion. Det går inte att reflektera utifrån ”magkänsla”. Skolinspektionen påpekar ofta att skolor inte alls följer upp resultaten i andra ämnen än de som testas i nationella prov. Det tror jag är negativt för verksamhetens kvalitet och för elevernas kunskapsutveckling.
        Oavsett om dokumentation kan användas i flera syften är det viktigaste det formativa – att ligga till grund för förändring både i lärarens och elevens tänkande kring ämnet och undervisningen/lärandet.

  4. Ville egentligen kommentera ditt blogginlägg, herr Olsson, men fastnade i kommentardiskussion du har med Anna.
    Vill inte på något sätt begränsa rättssäkerheten anställningsskyddet etc, men…otaliga gånger har jag hört från rektorer inom den kommunala skolan uttrycka en viss avundsjuka i att de (flesta) rektorer på friskolor har rätt att anställa vem man vill. Alltså man slipper få en ”övertalig” lärare från något annat rektorsområde i kommunen som kanske inte alls passar in i skolans profil, arbetslag osv.
    Vi måste väl tro att rektorerna runt om i landet är kompetenta ledare och kan göra bedömningen, vem passar och vem passar inte, på min skola eller som pedagog över huvud taget. Som du, Anna lägger upp det så låter det som det är upp till läraren att bedöma huruvida hon/han har kompetensen, insikten att göra bedömningen: Passar jag att undervisa barn/ungdomar? Är jag en duktig pedagog?
    Avslutningsvis, tack herr Olsson för tydligheten om lärarfackens ordföranden och deras brist på analys av Jonas debattartikel.

    • Anna

      I den bästa av världar så vore det som du säger – att rektorerna kunde ges detta ansvar. Men vi vet ju att det inte ser ut så. Det beror på många olika saker vilket uppmärksammats de senaste dagarna efter Skolinspektionens granskning av just rektorer.
      Och kravet på att anställa behöriga lärare kommer ju inte med legitimationen utan har gällt länge utan att respekteras. Detsamma gäller egentligen den så kallade kvackningen som kanske är ett ännu större problem.
      Jag förstår inte hur du fått för dig att jag istället menar att läraren själv ska göra bedömningen – det tror jag inte att jag påstått eller ens antytt. Jag tror att en bra lärarutbildning med en god balans av ”ämnes-” och ”lärarkunskaper” faktiskt är det bästa utgångsläget för att utvecklas till en bra lärare. Att sedan legitimationssystemet ger rätt till en bra yrkesintroduktion med lite minskad arbetsbörda och stöd av en mentor ger dessutom möjlighet till en bra start på yrkeslivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s