Repris i Sverige…

Morgonens radiolyssnande med en massa favoriter i repris lämnar tyvärr en bitter bismak. Varför går saker och ting inte framåt? Hur kommer det sig att debatten står och stampar? Varför är saker som man skrivit tidigare exakt lika relevanta eller icke-relevanta (berorende på ens egen ståndpunkt) nu som tidigare? Som bloggare borde man i och för sig vara tacksam för att återbruk är möjligt också vad gäller det skrivna ordet. Ändå, helt tillfylles är det naturligtvis inte att så lite händer…

Låt oss ta exemplet med kampanjfinansiering. Idag kunde vi t.ex. höra Schlingmann och Baylan debattera exakt samma fråga som var aktuell tidigare i år (och året för det, och året före det etc.) och som jag skrev om själv så sent som i maj under rubriken Myror, elefanter och glashus – allt i en rödgrön röra. Diskussionen gäller då som nu (återupplivat via Institutet mot Mutor på DN Debatt häromdagen) dels huruvida man som politisk organisation bör tala om var pengarna kommer ifrån (något som i övriga delar av världen är legio, se t.ex. kollegan Karl Magnus Johansson på Brännpunkt i april 2009), dels om socialdemokraterna på ett rättvisande sätt också ska redovisa de bidrag i form av arbetskraft och politisk reklam som man får av fackföreningarna.

Just det sistnämnda, stödet från LO till (s) verkar vara extra känsligt eftersom Baylan i radion i morse så snabbt som möjligt försökte skynda förbi ämnet. Att hans försök underlättades av att reportern inte vare riktigt påläst gjorde ju inte saken bättre. Hade hon t.ex. läst den dokumentation som togs fram i samband med den motion om Bidrag till politiska partier och deras kandidater som skrevs av Carl B. Hamilton (fp) – hade det framgått att LO:s direkta bidrag till Partiet uppgick till mellan 75-100 miljoner till 2002 års valrörelse och att om man dessutom inluderade den arbetskraft som LO bidrar med så uppskattades stödet till dryga 500 miljoner kronor. I radion valde däremot åter att diskutera de ca 30 miljoner som moderaterna fått i privata bidrag…

Känslan som infinner sig av dylika repriser i debatten är nog närmast en av torftighet.

***

En annan reprisering – om än av ett mer sentida och välkommet slag – kom i form av den Replik på Brännpunkt som Andreas Carlgren sent omsider författat (som svar på Ahlins och Ygemans populistiska utspel) där han slår fast att Sverige inte hade något val vad gäller att godkänna gasledningen – åtminstone inte om man framgent ville uppfattas som en rättsstat. Om än helt korrekt i sak så kan man inte låta bli att undra om det inte hade varit bättre att redan långt långt tidigare slå fast denna självklarhet? Detta var något som jag skrev om förra veckan under rubriken Billiga poänger på bekostnad av substans i debatten… Tyvärr är det ju så att det är svårare att rätta till skador än att förebygga dem.

Men, förebyggandet brukar ju ibland kräva politisk ryggrad och kan därför uppfattas som lika obehagligt som att ta en vaccinspruta i förebyggande syfte…

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Apropå detta med politisk ryggrad så har vi fortfarande inte sett någon politiker som är villig att stå upp för de biståndssystem som de varit med om att skapa och som kom att utgöra gårdagens stora debatt på SvD och som jag skrev om under rubriken Bidragssvenskarnas äventyr… (och idag uppmärksammat även i Gotlands Allehanda) Intressant med denna debatt är att den lär fortsätta och upplägget som man från SvD har valt är intressant – även om de tyvärr ibland glömmer att problematiseringen och analysen till förmån för rapporteringen.

Billiga poänger på bekostnad av substans i debatten…

Så kom då igår det helt följdriktiga beslutet att Sverige gav sitt klartecken till att Gazprom drar en gasledning genom Östersjön – följdriktigt just för att Sverige har ratificerat FN:s havskonvention. I denna står bl.a. att läsa följande vad gäller pipelines:

1. All States are entitled to lay submarine cables and pipelines on the continental shelf, in accordance with the provisions of this article… [Article 79]

Att man trots det inom medierna och bland debattörer under flera års tid har förespeglat det svenska folket om att man skulle kunna säga ”nej tack” till en pipeline är inget annat än dåligt omdöme. Bättre hade varit att tidigt tala om att vi i sakfrågan pipeline eller ej inte hade något att säga till om – då kanske vi hade sluppit alla försök att plocka politiska poäng på regeringens beslut som vi har sett under de senaste dagarna.

Dessa försök till billiga politiska poänger är dessutom långt värre än det ovan nämnda dåliga omdömet. Faktum är ju att även det rödgröna blocket vet att det inte fanns mycket att säga i sakfrågan. Redan i december 2006 skrev t.ex. miljöpartisten Gunvor G. Ericson att:

Havskonventionen gör att man i princip inte kan stoppa en ansökan om ledning… [Gunvor G. Ericson, Mp, 2006-12-17)

Om vi tidigt hade kunnat slå fast detta så tror jag också att vi hade fått en både en bättre debatt och en bättre miljöprövning (man hade fokuserat på vad som var möjligt att uppnå). Dessutom kanske vi hade kunnat fokusera mer på de säkerhetspolitiska och energipolitiska implikationerna av ledningen – något som trots tappert arbete av Carl B. Hamilton m.fl. tyvärr kommit att vara lite av en sideshow i debatten…

Mikael Olsson, FD
Visby 6 november, 2009

Media:

SvD, Gunvor G. Ericsons blogg, DN, Hamiltons Blandning

Update:

En blogg med en bra poäng om Sahlin m.fl. populister finns här.