På många sätt och vis känns det som om idag är en glädjens dag. Det handlar inte bara om firandet av 20-årsjubileet för murens fall – utan det handlar minst lika mycket om gårdagens besked om att Vattenfall planerar att öka kapaciteten i den svenska reaktorparken. Detta är glädjande på en lång rad sätt:
För det första är det naturligtvis glädjande för miljön – en 70-procentig ökning av mängden koldioxidfri energi är en seger för det rationella tänkandet. Denna typ av icke-väderberoende baskraft är helt och hållet nödvändig om man ska kunna planera för t.ex. solenergi som komplement.
För det andra så är beskedet glädjande utifrån ett östersjöregionalt perspektiv. Som kanske är allom bekant så pågår ett ambitiöst arbete inom EU för att knyta medlemsländerna kring Östersjön närmare till varandra. En del i detta är också en sammankoppling av energinäten via nya elkablar. Att vi inte bara bygger nya distributionsnät utan också planerar att fylla dessa ledningar med koldioxidfri elkraft är därför i allra högsta grad välkommet.
För det tredje så är beskedet glädjande ur en ekonomisk synvinkel; både svensk industri och svenska hushåll kan förhoppningsvis se fram emot en mer rimlig prisbild för elkraften. Fram till gårdagens besked har politikerna sedan länge talat både väl och gärna om behovet av en mer integrerad elmarknad. Dock, de som har tjänat mest på denna ökade integration av marknaden är de (länder) som nåtts av tidigare ej existerande ledningar (vinst i form av en ökad energisäkerhet) och, inte minst, elbolagen som i och med ökande efterfrågan har gått med enorma vinster utan att ha gjort särskilt mycket (windfall gains). De som har fått betala är i mångt och mycket de svenska elkonsumenterna; de har betalat för såväl export som energiomställning (sjunkande produktion) i form av höjda elpriser.
Höjda elpriser skulle i och för sig inte ha varit så farligt om det hade skett på en fungerande marknad där den ökande efterfrågan och därmed förknippade ökade vinsterna lockar nya aktörer som investerar i ny kapacitet (som i sin tur sänker priserna). Tyvärr så har vi inte en fungerande marknad för energi – tvärtom så har vi lagar och regleringar som effektivt stoppar marknadskrafterna från att fungera på ett normalt sätt.
Under en lång tid så har det också verkat finnas få krafter som skulle kunna verka för att den typ av tabun och regleringar som omöjliggör en fungerande energimarknad försvinner; den allmänna opinionen är emot alla förslag att radikalt öka tillgången på energi (något som skulle kunna ske genom en utbyggnad av antingen kärnkraft och/eller vattenkraft) – och energiindustrin har som det har verkat inte haft några direkt starka incitament att driva frågan så länge som vinstnivåerna ligger på historiskt höga nivåer.
Den enda kraft som man har kunnat räkna med är den energiintensiva industrin. Företrädare för denna har också länge försökt skapa opinion för ett ökat utbud och en därmed bättre fungerande marknad – dock verkade det från åskådarplats som om deras insatser och engagemang minskade över tiden. Den konspiratoriskt lagda skulle dessutom ha kunnat fundera på huruvida den som det verkade falnande lågan för frågan berodde på att man trots allt inte behöver betala samma höga pris som konsumenterna (de betalar inte energicertifikat)…
Dock, de senaste veckornas händelser har i mångt och mycket ändrat på denna tråkiga bild. Beskeden från industrin i oktober var ett första steg. Gårdagens besked om att även den statliga energijätten Vattenfall skulle ta sitt uppdrag på allvar och försöka öka tillgången på energi var ett viktigt andra steg. Tillsammans gör de att framtiden känns mer hoppfull än vad den gjorde tidigare under året!
Hotbilderna är dock många; s+v+mp verkar fast beslutna att försöka mota olle i grind. Detta är sorgligt med tanke på att vi just i denna stund står inför ett s.k. window of opportunity där vi genom en kraftfull satsning på kärnkraft skulle kunna dels möta den trippla utmaningen som handlar om att: (i) hantera den ekonomiska krisen och skapa förutsättningar för den inhemska industrin att verka långsiktigt, (ii) att snabbt och radikalt minska koldioxidutsläppen och (iii) att vara en drivande kraft för en integrerad Östersjöregion där vi inte utelämnar våra grannländer till ett beroende av import av fossilbaserad energi.
Dock, som historiker så hyser man alltid viss grad av skepsis – det kommer att krävas ett stort mått av politiskt mod om man ska kunna fånga denna möjlighet – och tyvärr har vi väl inte alltid sett prov på denna typ av mod som innefattar att tala i klartext och försöka förklara relativt komplicerade resonemang. Men, som sagt, hoppet är det sista som överger en – och en glädjens dag som denna då vi firar 20-årsjubileumet av murens fall så vore det direkt dumt att inte känna ett visst mått av hopp utifrån de signaler som kommit om en tillnyktring i energidiskussionerna.
Visby 9 november, 2009
Mikael Olsson, FD
Medialänkar:
SvD, DN, AB, DN, Östran, SvD & SvD [Brännpunkt] [alla om energi]; DN, DN [ledare], SvD, SvD & SvD [ledare] [alla om murens fall]
Andra bloggar:
Danne Nordling (liberal); Jöran Fagerlund (vp); Lars Kamél (surgubbe)…
Riktigt läsvärt faktaunderlag:
Sustainable energy – without the hot air
Update:
Redan onsdagen den 11 november gjorde faktiskt folkpartiet slag i saken och gick ut med en propå om mer kärnkraft! Grattis! Se Ekot
Update 2:
För en helt annan syn på Vattenfalls utveckling, se Fredrik Braconiers artikel den 22 november (länk här).
Olssons Blogg 