Tag Archives: SKL International

Repris i Sverige…

Morgonens radiolyssnande med en massa favoriter i repris lämnar tyvärr en bitter bismak. Varför går saker och ting inte framåt? Hur kommer det sig att debatten står och stampar? Varför är saker som man skrivit tidigare exakt lika relevanta eller icke-relevanta (berorende på ens egen ståndpunkt) nu som tidigare? Som bloggare borde man i och för sig vara tacksam för att återbruk är möjligt också vad gäller det skrivna ordet. Ändå, helt tillfylles är det naturligtvis inte att så lite händer…

Låt oss ta exemplet med kampanjfinansiering. Idag kunde vi t.ex. höra Schlingmann och Baylan debattera exakt samma fråga som var aktuell tidigare i år (och året för det, och året före det etc.) och som jag skrev om själv så sent som i maj under rubriken Myror, elefanter och glashus – allt i en rödgrön röra. Diskussionen gäller då som nu (återupplivat via Institutet mot Mutor på DN Debatt häromdagen) dels huruvida man som politisk organisation bör tala om var pengarna kommer ifrån (något som i övriga delar av världen är legio, se t.ex. kollegan Karl Magnus Johansson på Brännpunkt i april 2009), dels om socialdemokraterna på ett rättvisande sätt också ska redovisa de bidrag i form av arbetskraft och politisk reklam som man får av fackföreningarna.

Just det sistnämnda, stödet från LO till (s) verkar vara extra känsligt eftersom Baylan i radion i morse så snabbt som möjligt försökte skynda förbi ämnet. Att hans försök underlättades av att reportern inte vare riktigt påläst gjorde ju inte saken bättre. Hade hon t.ex. läst den dokumentation som togs fram i samband med den motion om Bidrag till politiska partier och deras kandidater som skrevs av Carl B. Hamilton (fp) – hade det framgått att LO:s direkta bidrag till Partiet uppgick till mellan 75-100 miljoner till 2002 års valrörelse och att om man dessutom inluderade den arbetskraft som LO bidrar med så uppskattades stödet till dryga 500 miljoner kronor. I radion valde däremot åter att diskutera de ca 30 miljoner som moderaterna fått i privata bidrag…

Känslan som infinner sig av dylika repriser i debatten är nog närmast en av torftighet.

***

En annan reprisering – om än av ett mer sentida och välkommet slag – kom i form av den Replik på Brännpunkt som Andreas Carlgren sent omsider författat (som svar på Ahlins och Ygemans populistiska utspel) där han slår fast att Sverige inte hade något val vad gäller att godkänna gasledningen – åtminstone inte om man framgent ville uppfattas som en rättsstat. Om än helt korrekt i sak så kan man inte låta bli att undra om det inte hade varit bättre att redan långt långt tidigare slå fast denna självklarhet? Detta var något som jag skrev om förra veckan under rubriken Billiga poänger på bekostnad av substans i debatten… Tyvärr är det ju så att det är svårare att rätta till skador än att förebygga dem.

Men, förebyggandet brukar ju ibland kräva politisk ryggrad och kan därför uppfattas som lika obehagligt som att ta en vaccinspruta i förebyggande syfte…

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Apropå detta med politisk ryggrad så har vi fortfarande inte sett någon politiker som är villig att stå upp för de biståndssystem som de varit med om att skapa och som kom att utgöra gårdagens stora debatt på SvD och som jag skrev om under rubriken Bidragssvenskarnas äventyr… (och idag uppmärksammat även i Gotlands Allehanda) Intressant med denna debatt är att den lär fortsätta och upplägget som man från SvD har valt är intressant – även om de tyvärr ibland glömmer att problematiseringen och analysen till förmån för rapporteringen.

Annonser

1 kommentar

Filed under Energipolitik, Hyckleri, Miljöpolitik, politiskt ansvarstagande, Sverige som regel eller undantag

Bidragssvenskarnas äventyr…

På många sätt så är det fantastisk läsning som rullar fram i SvD’s granskning av bidragssvenskarnas resor i syd- och österled (även här, här och här). På ett plan så låter det hela absurdt; biståndspengar omvandlas till bidrag till reslystna lokalpolitiker utan alltför mycket koll på annat än det egna Eurobonuskortet och vilka politiska vindar som blåser för tillfället. Vän av ordning invänder då direkt att så kan vi inte ha det.

Och, nej, så bör vi naturligtvis inte ha det. Frågan är dock var felet ligger? Handlar det om dumma tjänstemän som inte begriper bättre än att dela ut denna typ av bidrag som vidmakthåller en destruktiv livsstil eller handlar det om en aningslöshet hos de politiska beslutsfattarna som inte begriper vilka system som de har skapat? Personligen lutar jag nog mer åt det sistnämnda än åt det förstnämnda. Men, inte heller den förklaringen (ens i kombination med de delar av den förstnämnda som säkert är giltig i vissa fall) ter sig särskilt heltäckande. Dessutom ger de bägge en känsla av att det saknas goda intentioner – något som jag inte tror är sant.

Tvärtom så är jag övertygad om att många av de system som byggts upp som möjliggjort det utbredda bidragsmissbruket bland lokala politiker har byggts i allra största välmening. Ändå blir det fel… Pengar som borde gå till att bygga välbehövliga och långsiktiga nätverk baserade på ömsesidig respekt och ömsesidigt kunskapsutbyte används okritiskt till att understödja en destruktiv livsstil hos vissa av dessa bidragssvenskar.

Projekten genom vilka pengarna kanaliseras byggs i många fall upp på rutin där man (åter)använder formuleringar och tankar på hur studiebesök bör anordnas. En dag med sightseeing och avslutande gemensam middag verkar obligatoriskt; likaså verkar man ofta känna en trygghet i de stora talen – dvs ju fler av ens gamla vänner som man kan ta med sig desto bättre. Nytänkandet och perspektivskiftet (från bistånd till ömsesidigt lärande) uteblir.

Av de rigorösa förberedelser som Ola Wong förtäljer är legio i Kina ser man alltså lite – och kanske är Ola i sin kolumn själva pudelns kärna på spåren. Han nämner att i Kina gjorde ”775 000 kineser […] fjolårets inträdesprov för statstjänstemän”  och att ”[d]e kämpade om 13 500 platser” (SvD). Med en sådan konkurrens är det lätt att kunna välja de skarpaste krafterna; krafter som dessutom vet att de måste göra sitt bästa för att inte bli ersatta av andra villiga.

Min poäng är att hade vi ett högre söktryck på dessa i all välmening uppbyggda system så skulle vi nog också få en högre kvalitet vad gäller resursutnyttjandet. Fler sökanden tvingar projektägarna att tänka nytt och tänka rätt. Fler sökande gör också att de tjänstemän som sitter och granskar ansökningarna får ett mer stimulerande arbete – de behöver ej heller känna att ett avslag gör att pengarna riskerar att inte gå åt (och detta är något som bara inte får ske inom svensk statsförvaltning – för då riskerar man att anslagen krymper kommande år).

Tyvärr är det många krafter som motverkar ett ökat söktryck. För det första så kan man ju tänka sig att de bidragssvenskar som redan är inne i systemet ogärna ser att de får mer konkurrens. För det andra så är det inte heller säkert att de som administrerar systemen alltid något att tjäna på en högre konkurrens – det kan ju förutom att vara stimulerande även dra med sig en hel del merarbete vad gäller urval och analys av ansökningar – ett merarbete som kanske inte lönar sig enligt de planmål som myndigheten/organisationen arbetar utifrån. För det tredje, och kanske mest allvarligt, så verkar det inte som om de ansvariga politikerna på nationell nivå riktigt känner sig ansvariga för de system som de byggt upp!

Naturligtvis är det många som är inblandade i systemet som förtjänar kritik för att bidragssvenskarna har kunnat fortsätta åka på äventyr – inte minst bland bidragssvenskarna själva. Dock måste man komma ihåg att dessa alla verkat inom ett politiskt beslutat system. En viktig fråga blir då vilket engagemang och kunnande som våra rikspolitiker besitter kring de system som de varit med och beslutat om? Är de t.ex. villiga att stå upp för de i många fall vällovliga idéer och tankar som ligger till grund för systemen – eller kommer man (som ibland sker) att vända kappan efter vinden och lägga sina ägg i den korg som verkar säkrast för dagen? Måhända är det så att vi också behöver en större konkurrens på den politiska scenen för att höja kvaliteten…

Visby 10 november, 2009
Mikael Olsson, Fil. Dr.

PS: En undersökning som Dr. Richard Nakamura och jag själv gjort om kinesiska investeringar i Sverige som tangerar ämnet återfinns här. Ola Wongs kommentarer om ett av de projekt (Fanerdun) där många bidragssvenskar figurerar och som vi analyserade hittar man här. Mer relevant av Ola här.

PS2: Mina egna funderingar från i våras kring vad som utgör kommunal kärnverksamhet hittar man här.

PS3: Efter att SvD’s granskning slutförts så kom också en läsvärd krönika av PJ Anders Linder, länk här.

4 kommentarer

Filed under politiskt ansvarstagande