Category Archives: hälsovård

Vinstgivande förhud?

Hörde av en slump igår vad olika landsting i sin (relativa) visdom kommit fram till att det ”kostar” att omskära en (relativt) ung individ av manligt kön. Hör nu och häpna. Landstingsekonomerna har kommit fram till marginalkostnader på mellan 1800 och 10000 kronor? Helt sjukt skulle man vilja utbrista.

Helt sjuka nivåer å ena sidan och helt sjuk spridning i resultaten.

Låt oss börja med nivån. Hur kan någon hävda att de de facto har kostnader om 10000 kronor för att avdela en läkare, en sköterska och ev ytterligare någon anställd under ca 10 minuter? Om vi hade sådana löner i landstingen så kan jag inte förstå varför någon enda väljer att arbeta i Danmark eller Norge? Och, all annan debitering än självkostnadspris (även jämnt som marginalkostnadsprissättning) vore väl otänkbar i våra gemensamt ägda landsting?

Skulle de idka monopolprissättning (vilket man är benägen att misstänka) och därmed vinstmaximera på bekostnad av en svagare och sämre organiserad patientgrupp vore det ju horribelt. Dessutom har vi ju just fått lära oss att vinst är fult – åtminstone relativt fult.

För det andra undrar man ju över spridningen i priser. Har facken helt tappat greppet så att man i vissa landsting bara tjänar en knapp femtedel av vad man gör i andra? Icke förty verkar prissättningen och därmed vinsten vara helt irrationell…

Så, irrationella vinster inom den offentligt finansierade och ägda vården – var det så vi ville ha det? Och, är det lämpligt att man ska tjäna dessa vinster på små gossebarns förhudar?

Mikael Olsson, Ph.D.
Forskare & Analytiker

 

Medialänkar:
Birgitta Rydberg på Brännpunkt (SvD); Peter Wolodarski (DN)
Mobile Blogging from here.

6 kommentarer

Filed under hälsovård, Hyckleri

Vårda debatten…

Vill bara helt kort säga att jag blir glad av att det finns krafter som vill försöka hålla liv i vårddebatten – senast PJ Anders Linder i sitt krönika om mat och fria vårdval i Europa.

Ganska förutsägbart så får han mothugg från socialdemokratiska företrädare i bloggosfären och annorstädes. Dock, eftersom jag själv har skrivit om detta med vård vid ett flertal tillfällen – bland annat under rubrikerna En obekväm sanning, Sjukhus, sjuka fenomen och sjuka reaktioner och Självbedrägeriet satt i system – så vill jag bara påminna om vad som är och förblir den svenska sjukvårdens akilleshäl – nämligen tillgängligheten…

Svensk sjukvård får alltjämt sämre betyg för tillgänglighet än något annat Europeiskt land!

Visby 24 maj, 2009
Mikael Olsson, FD

Update: Dick Erixons inlägg om att vård utomlands minskar lidandet är i och för sig vällovligt – men, frågan är om man kan sätta sitt hopp till utlandsvården att ställa till rätta den bristande tillgängligheten i Sverige?

Är det inte snarare troligt att möjligheten till utlandsvård till en oproportionerligt stor andel kommer att  nyttjas av oss resursstarka individer som redan idag vet hur man manövrerar systemet?

4 kommentarer

Filed under hälsovård, Hyckleri

självbedrägeriet satt i system…

I dagens DN Debatt så presenteras en rapport av Socialstyrelsens GD. Det handlar om sjukvård. Det handlar om vissa brister. Det slås upp i Ekot och Morgon i P1. Det är kort sagt som vanligt. Man skriver bland annat att:

Svensk hälso- och sjukvård står sig i flera avseenden ganska väl i jämförelse med andra länder. Samtidigt delar det svenska systemet en rad avgörande problem med många andra länders sjukvårdssystem – såväl låg- som höginkomstländer.

Det man glömmer i sammanhanget är att det också finns ett problem där man i Sverige står väldigt ensamt – nämligen i att man i Sverige har Europas i särklass sämsta tillgänglighhet vad gäller sjukvård. Jag har själv skrivit om detta vid ett flertal tillfällen (se t.ex. En obekväm sanning… och Sjukhus, sjuka fenomen och sjuka reaktioner…). Och, faktum är att kanske denna allmänt dåliga tillgänglighet också kan förklara delar av de fenomen som man tar upp i sin artikel.

För, handen på hjärtat, många av oss som läser DN Debatt och lyssnar på Morgon i P1 tillhör just de resursstarka som vet hur vi ska ta för oss i ”vårdsvängen”. Vi vet att man måste trycka på. Vi vet att man måste tjata. Vi vet att man måste vara påläst. Vi vet att det hjälper att känna någon innanför sjukhusets dörrar – och vi vet också att man måste nämna det på lämpligt sätt. Kort sagt, vi är inte de som främst drabbas av den dåliga tillgängligheten.

I artikeln skriver man också att:

För att minska skillnader i hälsa och vårdresultat kan sjukvården spela en avgörande roll genom att tydligare prioritera de hälsofrämjande och förebyggande insatserna.

Måhända har artikelförfattarna lite rätt i det de skriver – men personligen tror jag att det måste till en grundläggande förändring i synen på den gemensamma vården. I mer än två decennier har den allmänna politiken varit inriktad på att minska och försvåra tillgängligheten. Under 1980-talet så diskuterade vi framför allt hur man skulle minska ”överkonsumtionen” av vård?

Frågan på 1980-talet var alltså hur man skulle ransonera tillgången till vård? I frånvaro av en fri marknad så valde man en kombination av prishöjningar och administrativa hinder. Faktum är att den s.k. ”egenavgifterna” är bland de absolut högsta i Europa – detta i ett land där självbilden dikterar att vi ska säga ”ja men vi har i alla fall gratis sjukvård”… Förvisso finns det ett tak – men för vissa är det ändå svårt att ”hosta upp” de 400 kronor som ett läkarbesök kan kosta i vissa landsting.

Men, viktigt att notera är att inget av dessa ransoneringsverktyg riktigt biter på oss resursstarka. Vi har inga  problem att lägga ut 400 kronor och vi vet också hur vi genom en kombination av kunskap och kontakter kan parera de administrativa hinder som våra kommuner och landsting har planterat mellan oss och vår läkare…

Alas, ett gissningsvis minst lika effektivt sätt att åtgärda de problem som listas i artikeln är att vi försöker se sanningen i vitögat – dvs att vi är sämst i Europa vad gäller tillgänglighet i vården – och att vi försöker åtgärda detta grundläggande problem. Att fortsätta självbedrägeriet och peka ut någon viss liten sektor att satsa på – i dagens artikel ”förebyggande vård” – kan på sin höjd ge temporär lindring…

Visby 14 maj 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Jag kan bara påminna om att inom det vad gäller självbedrägeris så framstående sovjetekonomiska systemet så talade man sällan om reformbehov och aldrig om systemfel – däremot var frasen ”the further perfectioning of…” en vanligt förekommande sådan.

6 kommentarer

Filed under hälsovård, Hyckleri

Sjukhus, sjuka fenomen och sjuka reaktioner…

Då jag tittar igenom min gamla bloggsite så inser jag att det inlägg som givit i särklass mest reaktioner och besökare var ett inlägg apropå Michael Moore´s film Sicko – och de reaktioner som filmen genererade i Sverige… Ursprunget inklusive kommentarer finns här.

Tyvärr har jag nyligen blivit påmind om att inte mycket har förändrats vad gäller tillgängligheten till sjukvård i Sverige. Fortfarande gäller att man bör se till att vara frisk och påläst (minst lika påläst som den vårdande personalen) om man ska ha någon lycka inom systemet. Men, inte heller pålästhet är ju någon garant för att man får träffa en läkare.

Hur som haver, nedan återger jag det ursprungliga inlägget från min tidigare blogg:

Måste erkänna att jag blir betryckt då jag läser Anna-Lena Haverdahls inhopp i vårddebatten (SvD). Anna-Lena, som tidigare har skrivit både mycket och initierat om vårdfrågor (se t.ex. denna kritiska artikel), verkar så tagen av Moores film (Sicko) att hon beredvilligt hoppar in i den traditionella stornordiska/europeiska/skandinaviska/svenska rollen av att slå sig för bröstet om den “fantastiskt fina vården” som vi ändå får för våra skattepengar.

 

[även DN’s Hanne Kjöller hoppade på lördagen in i den här debatten, se länk]

 

Vad har hänt? Är filmen verkligen så välgjord och manipulativ att vad som för en utomstående ter sig som en hos Anna-Lena god kunskap om svensk sjukvård blir som bortblåst? Jag vet isåfall inte om jag vågar se filmen.

 

Med detta förbehåll kan jag bara lämna några korta rapporter från den verklighet som jag har mött. En verklighet som baserar sig på ett antal egna akutbesök inom svensk, amerikansk, australiensisk och centraleuropeisk sjukvård.

 

Låt oss börja med Moores huvudobjekt, den amerikanska sjukvården. Mitt huvudintryck var att vården var extremt snabb och effektiv. Inom några minuter (max 2-3) från att ha blivit inburen från ambulansen träffade jag för första gången den medicinskt ansvarige läkaren. Innan dess hade alla vitala värden kollats. Morfin distribuerades per omgående. Samme läkare återkom sedan flera gånger under eftermiddagens lopp. Jag kunde inom 3-4 timmar lämna sjukhuset för egen maskin.

 

Motsvarande sjukdomstillstånd har vid ett antal tillfällen också berett mig tillträde till svenska akutmottagningar. Om vi börjar med Karolinska Universitetssjukhuset och Akademiska Sjukhuset (Uppsala) så har jag i inget fall knappt ens fått träffa en läkare inom 3-4 timmar. Och, som alla vet, behandling kan inte sättas in innan läkaren så har bestämt. Resultat: smärtlindring och behandling har ofta dröjt så länge att jag tvingats stanna kvar över natten.

 

Det enda undantaget från denna väntans regel har varit S:t Görans sjukhus. Där var mottagandet snabbt och professionellt – om än långt ifrån lika snabbt som i det amerikanska fallet.

 

Nåväl – kan man dra någon som helst slutsats av ovanstående? Var det inte helt olika sjukdomar?

 

Vad gäller sjukdomar så var fallen exakt lika – akuta gallstensanfall – något som jag också kunde tala om för den person som jag först mött vid varje vårdinrättning.

 

Något som inte var lika var däremot ägandeformen och det i Anna-Lenas ögon så hemska vinstintresset. Både det amerikanska sjukhuset och S:t Görans sjukhus var privata. De hade alltså ett egenintresse av att nyttja lokaler och personal på bästa sätt (något som inom sjukvården ofta betyder att lokaler och personal används för aktiv vård snarare än passiv väntan). I bägge dessa fall så lämnade jag förvisso vårdinrättningen inom en ganska kort tidsrymd. Huruvida denna korta vårdtid mest gynnade vinsten eller mitt eget välbefinnande kan vi låta vara osagt, men vi kan åtminstone konstatera att dessa intressen ofta kan sammanfalla inom vårdsektorn.

 

Övriga svenska vårdgivare – de där det har dröjt, dröjt och dröjt innan man träffar en läkare – har inte i något fall haft ett vinstintresse – tyvärr verkar de heller inte ha haft något intresse för patientens (mitt) välbefinnande. Inte att någon har varit otrevlig. Tvärtom. Oftast är det trevliga människor som upplyser en om att “snart kommer läkaren”, “snart kommer läkaren”, “läkaren har väldigt mycket att göra just nu” eller “det har kommit några akutfall” etc etc etc. Tyvärr har det inte gjort mig vare sig gladare eller friskare.

 

Om man ska försöka sig på en analys av den svenska offentliga sjukvården så handlar det alltså inte om att människor skulle vara elaka. Ej heller handlar det om att lokalerna saknas (där får man ju ligga och vänta så länge man vill, kan eller orkar). Ej heller handlar det om läkarbrist – faktum är att läkarens insats i alla fallen har handlat om ungefär lika många/få minuter. SNARARE VERKAR DEN SVENSKA OFFENTLIGA AKUTSJUKVÅRDEN LIDA AV MINST SAGT AKUTA SAMORDNINGS- OCH LOGISTIKPROBLEM.

 

Huruvida alla dessa logistikproblem kan lösas genom ett övergripande och sammanförande intresse i form av vinst låter jag vara osagt – däremot har jag svårt att tänka mig att det ska kunna bli sämre…

 

Vad gäller Anna-Lenas oro om att vissa människor skulle nekas vård om vårdgivaren blir privat så har jag svårt att se logiken. Varför säga nej till intäkter om man nu kan ordna logistiken? Om det är någonstans som människor dagligdags nekas vård så är det väl inom den offentliga vården. Signalsystemen där är tydliga – vi ransonerar vården genom att skapa köer och väntetider som gör att ingen vettig människa utsätter sig för den behandlingen om det går att undvika – inte direkt “öppna famnen”. Vi kan också ofta läsa braskande rubriker om att “medicinen” har blivit så dyr att landsting försöker undvika att använda de på marknaden bästa medlen. 

 

Hjälpmedel för funktionshindrade ransoneras likaså. Det har tydligen blivit norm att det räcker att höra på det ena örat (landstingen svarar oftast bara för en hörapparat) – stereomedhörning är tydligen en lyx. [År 2009 hade man kommit på att det blev både billigare och bättre om patienterna inte hade någon rullator att stödja sig mot… se här]

 

För inte så länge sedan kunde vi också läsa om en kvinna som ansågs klara sig bra med ett öga.

 

Snart kommer man väl fram till att i Sverige klarar man sig också med ett ben, en arm, ett halvt huvud etc.

 

Och, det är klart, om man begränsar “upptagningsområdet” och “ansvarsområdet” tillräckligt mycket så kanske den svenska offentliga sjukvården kan fortsätta att lulla på utan att göra något åt sina logistiska problem. Kanske kan man mellan skål och vägg fortsätta att odla den gravt snedvridna självbilden av sig själva som representanter för världens bästa sjukvård. Kanske kan man också fortsätta att le i mjugg åt de “stackars amerikanarna”.

 

Men, för din och min skull, våra ev. barn och föräldrars skull, så kan vi åtminstone hoppas att Moores film inte bara ska öka på självgodheten – utan kanske också väcka en del kritiska frågor om den svenska offentliga sjukvården. Vi måste vid det här laget vara ganska många som har haft erfarenheter av den….

 

 

Mikael Olsson

Fil Dr, forskare och analytiker

1 kommentar

Filed under hälsovård, Hyckleri, Sverige som regel eller undantag