Söndagar är en fantastisk dag! Under många år förknippade jag den med en kombination av Godmorgon Världen, SvD (tjock) och DN (tjockare). Nu bor jag dock på Gotland – något som innebär att man får göra avkall på tidningarna (SvD distribueras överhuvudtaget inte trots presstöd som en rikstidning)
Alternativet är att man håller fast vid Godmorgon Världen men att man istället för tryckta alster sitter med datorn och försöker läsa sig till vad som hänt samt vad folk och fä tycker och tänker om saker och ting.
Det första som slog mig i denna process idag var en välskriven kolumn av Peter Wolodarski om Vattenfall och dess ägare (DN). Liksom jag tidigare har försökt påpeka (länk) så finns det något verkligt problematiskt i hur ägandet i detta bolag har utövats (eller inte utövats).
Vad gäller energipoltiken och miljön så påpekar Wolodarski bland annat att:
”Sverige behöver inga deprimerande lågenergilampor för att rädda jordens klimat.”
Peter Wolodarski
Detta är förvisso sant! Men, samtidigt så pekar uttalandet på det som jag själv saknar i Wolodarskis artikel – nämligen en fördjupad problematisering av att Sverige inte har ett energisystem som är skiljt från våra grannar och att Vattenfall inte primärt är ett bolag som agerar på den svenska marknaden.
Sverige är redan idag knutet till kontinentaleuropa vad gäller elledningar och kommer snart att vara än mer knutet till våra ostliga grannar i Östersjöregionen. Denna ökade efterfrågan måste mötas med en ökad energiproduktion om inte situationen för de svenska konsumenterna ska bli helt ohållbar; något som jag skrivit om här.
Vidare så kan man då man läser om Vattenfall i svenska medier inte låta bli att slås av den brist på utblick som i många fall karakteriserar kommentarerna. Det har förekommit många rop om att Sverige skulle sälja ut hela eller delar av Vattenfall och att svenska statliga bolag inte ska vara engagerade i andra länder. Det man glömmer då är hur energimarknaden i Europa ser ut. I mångt och mycket är det en marknad som domineras av statligt ägda jättar – Electricité De France [engelskspråkig (sic!) hemsida här] är kanske det bästa exemplet.
Frågan som inställer sig då är varför Sverige ska avhända sig möjligheterna att påverka sin egen energipolitik genom att sälja ut det mest framgångsrika energibolag som man har och/eller bakbinda detta bolag?
***
Energifrågor är gudbevars inte det enda som uppmärksammas i morgonens tidningar. Claes Arvidsson har t.ex. i ett par blogginlägg kommenterat frågan om LAS (här och här) – något som jag själv kommenterade i förrgår kväll (här) och som har diskuterats ivrigt inför, under och efter folkpartiets möte (DN, DN Debatt, SvD Brännpunkt och SvD).
Naturligtvis är det bra att man diskuterar LAS. Bra är det också att man uppmärksammar det faktum att det i rådande tider gör att ungdomar har svårt att hålla sig kvar på arbetsmarknaden.
Tyvärr verkar det dock som om få uppmärksammar det som jag personligen ser som det huvudsakliga problemet med LAS – nämligen att LAS genom sin utformning gör att människor blir ofrivilligt inlåsta på arbetsplatser de inte gillar och med arbetsuppgifter som de kanske inte längre fullt ut klarar av!
Genom att ha valt en väg där den huvudsakliga ”tryggheten” återfinns i att man garanteras fortsatt anställning (vare sig man vill det eller ej) så har man också omyndigförklarat många människor; man kan t.ex. inte säga upp sig själv och räkna med lagens eller samhällets stöd i form av A-kassa – enbart om någon annan bestämmer att du måste sluta så träder olika avtalslösningar in.
På motsvarande sätt så har LAS tyvärr tagit bort ansvaret från företagen; det finns inget land i Europa där det är tillnärmelsevis så billigt för ett företag att säga upp sina anställda! Detta är något som ofta glöms bort i debatten – och tyvärr hör man inte många röster höjas för högre avgångsvederlag som ett alternativ till LAS…
Sammantaget så ser jag personligen få möjligheter till ”reformering” av LAS; den huvudsakliga inlåsningseffekten ligger i att det enda som i princip gör att man ”sitter säkert” är att man har sett samma logotyp på lönebeskedet under ett stort antal år. Egen förtjänst spelar liten roll och att man försöker liva upp systemet genom att införa ett par jokrar (undantag från turordningsreglerna) ändrar inte på den grundläggande logiken i att man gör bäst i att sitta still i båten!
På motsvarande sätt kommer inte avgångsvederlag i sig att räcka långt för att reformera den svenska arbetsmarknaden så länge vi inte skapar en allmänt bättre mobilitet. Inte heller kommer liberalare regler och borttagna karensregler vad gäller A-kassa (om man säger upp sig själv) att göra nämnvärt mycket för att människor i gemen ska våga ta kontroll över sina egna arbetsmarknadskarriärer; inte så länge som majoriteten just ”sitter säkert” i egenskap av många tjänsteår…
Därmed inte sagt att vi inte snarast bör initiera en diskussion om just avgångsvederlag och en mer människotillvänd A-kassa där de försäkrade tillerkänns rätten att själv bestämma när det är dags att gå vidare till en annan anställning; tvärtom så kommer detta att vara nödvändiga inslag om man ska kunna komma längre än till en verkningslös ”reformering” av LAS.
Visby 22 november, 2009
Mikael Olsson, Fil. Dr.
***
Update 1. Även Fredrik Braconier tar upp Vattenfall här – själv tycker jag dock poängerna är lite för lätta – ska man analysera Vattenfalls energiproduktion så måste det ske i ett europeiskt perspektiv – inte i ett snävt svenskt perspektiv…
Update 2. Så här mot slutet av dagen noterade jag att även Svenskt Näringsliv ger sin syn på LAS (DN); det som är positivt är väl att man är en garant för att debatten hålls levande – negativt är att inte heller de verkar villiga att göra något åt hela ”paketet” som jag skisserade ovan – de vill enbart ”luckra upp anställningsskyddet”…
Olssons Blogg 