LO: en stat i staten?

Valrörelsen började så bra med en nästan total enighet om att man skulle vara schyssta mot varandra. De olika lägren övertrumfade varandra i att bedyra trohet mot principer om fair play.

Men, nu verkar något ha hänt. Under den senaste veckan har känns det som om valrörelsen har blivit riktigt ful i trynet. Det är dock inte något av de etablerade politiska partierna som stått för de största ingresserna – det är LO!

Det började med deras extremt osmakliga negativa affischkampanj där de försökte ta hedern av alla borgerliga partiledare (en roligare variant av dessa affischer står att finna här på Liberatis blogg samt här och här).

Det fortsatte med att man visade att man inte tolererade oliktänkande artister utan partibok då man nekade Linda Bengtzing att spela på deras familjedag i Furuvik (länk). Konstigt nog tar man tacksamt emot pengarna från alla medlemmar även om de är av samma ”tvivelaktiga” politiska övertygelse som Bengtzing… Men, det är klart, pengar luktar inte på Norra Bantorget heller.

Sedan, idag, kom det kanske allra fulaste utspelet då LO visade vad man kan åstadkomma med de närmare 630 miljoner som man uppskattar att deras sponsring av socialdemokraterna är värd (läs Hamiltons Blanding, länk här) – ett helt paket med populistisk och protektionistisk lagstiftning!

I ett alldeles särdeles osmakligt paket av ”lagförslag” om arbetsmarknaden fick vi alltså idag se hur LO:s egenintressen (ökad makt över svensk arbetsmarknad och svenskt samhällsliv) sammanföll med en smaklös rödgrön flirt med de som sympatiserade med de slagord som myntades i samband med Vaxholmskonflikten då talkörer skanderade ”Go Home” till de utländska arbetare som hade uppsökt Sverige för att skapa sig ett bättre liv. Fy för den lede!

Klart står åtminstone att LO inte på något sätt tänker ge upp sin plats som en potentiell ”stat i staten”. En ”stat” som utifrån sin finansiella styrka och sina kopplingar till rörelsen genom lag kan åstadkomma det man inte kan lyckas med vid förhandlingsbordet.

Det står likaledes klart att det rödgröna laget inte är någon trojka – det är en fyrpartskoalition där kanske den allra mäktigaste parten (LO) inte ens officiellt ställer upp till val…

Visby 19 augusti, 2010
Mikael Olsson, FD

PS: tar alltjämt tacksamt emot förslag om hur man kommer igång med sitt Twittrande? (se http://twitter.com/olssonstweet)

Medialänkar: Maria Eriksson (SvD); Hagwall; Annie Johansson; Albin Ring Broman; Adam Cwejman; Jan Rejdnell; Dick Bengtson; Anders Ljungberg…

Update 20 augusti, 2010
I en intressant ledare tar Annika Ström Melin på DN idag upp likartade frågeställningar om LO:s roll i samhället som jag gjorde ovan (länk här). Annars verkar dagens kommentarer mest fokusera på hur LO-folket använder de lokaler och lägenheter (länkar här, här, här, här, här och här) som de har till sitt förfogande och det talas vitt och brett om nolltolerans mot sexköp. Smakfullt nog är partisekreterare Ibrahim Baylan relativt återhållsam (nåja, länk här)- inte minst med tanke på hans egna tidigare eskapader i form av sexklubbsbesök (länk här; se även Liberatis kommentar kring det hela här).

En bild av den polske rörmokare som LO helst skulle se inte dök upp i Sverige...

Grönt snömos…

Eftersom jag är aktiv som forskare i ett projekt som skriver en historik om svensk nationaliserings- och privatiseringspolitik (Privata Sverige heter projektet) så började jag med intresse läsa Karin Svensson Smiths utspel om SAS på dagens Brännpunkt där hon argumenterade för att bolaget borde privatiseras. I artikeln stod bl.a. att läsa att:

”Det är dags för den svenska staten att sälja SAS… […] Våra skäl till detta rör dock vad vi gröna uppfattar som grundläggande rödgröna principer för när staten bör, och inte bör, äga företag.”
Karin Svensson Smith

Wow, tänkte jag. Detta är ett scoop. Rödgröna principer för när staten bör och inte bör äga företag! Precis vad jag tillsammans med mina forskande kollegor har letat efter men ännu inte kunnat finna i den svenska historien. Och här får jag det serverat tillsammans med frukostkaffet. Trodde jag ja…

Jag läste och läste men fann inte tillstymmelsen till principer – åtminstone inte den typ av principer som verkar ha gällt tidigare eller som skulle ha någon chans att appliceras i framtiden.

Det enda jag hittade var miljöpartiets traditionella populism där transportlösningar som antingen går fort (ex. flyg) eller är individualiserade (ex. bilar och Öresundsbron) ska demoniseras och bekämpas på alla upptänkliga vis. Vad gäller bilar så handlade det om att chockhöja parkeringsavgifterna (se länk här) och vad gäller flyget så har man nu kommit på den lika enkla som geniala lösningen för att minska vårt omoraliska resande med flygapparater – vi låtsas vilja sälja bolaget utifrån ett luddigt prinicipiellt resonemang…

Jag kan tänka mig att man på miljöpartiets högkvarter hoppas att det i sin tur antingen ska resultera i en verklig opinion för en försäljning – eller åtminstone i en debatt som framställer flyget som inte bara en omoralisk miljöbov (enligt dem) utan också en som tär på det s.k. ”gemensamma” i form av skattesubventioner.

Så, min inledande hoppfullhet i att äntligen få svar på hur de rödgröna ser på det här med ägande förbyttes snart i en vid det här laget ganska återkommande känsla av att ha blivit lurad till läsning av ännu ett populistiskt utspel från den rödgröna sidan. Kort sagt inte långt bättre än grönt snömos…

Visby 9 februari, 2010
Mikael Olsson, Fil. Dr.

PS: Ett verkligt läsvärt blogginlägg av Prof. Erik Svensson hittar ni här; i övrigt fanns åtminstone hittills inte särskilt mycket intressant i bloggosfären – de flesta verkar ha nappat på mp’s populistiska krok och diskuterar glatt hur hemskt det är att man stödjer flygtransporter med skattepengar…

Update: Hittade nedanstående citat i vänsterpartiets partiprogram. Tydligen finns det mer än en uppfattning om vad som utgör de rödgröna principerna för när staten bör äga företag…

”Ur medborgarperspektivet är det samhälleliga ägandet avgörande. Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster…”
Vänsterpartiet (2008), Partiprogram (s. 27)

Update II: Idag (onsdag 10 februari) hängde även Per Gudmundsson på i diskussionen, se SvD; konstigt nog verkar inte heller han uppmärksamma den underliggande agendan hos miljöpartiet. Även DN kommenterar här. Idag hittade jag också ett antal andra bloggare som tagit upp Karin Svensson Smiths och de rödgrönas ambivalens till detta med ägande, se t.ex. den hälsosamme ekonomisten. Samtidigt är det en hel del erfarna bloggare som hamnar fel och sväljer betet från Miljöpartiet utan större eftertanke om vad detta parti vill uppnå – bland dem kan nämnas Dick Erixon, Hanna Wagenius, Daniel Snällman, Jonas Pettersson m.fl.

Intressant nog är det endast på Centerpartiets egen bloggsida (här och här) som man verkar fatta vad miljöpartiet är ute efter, läs gärna.

SAP: opportunister eller populister?

Den gångna veckan har varit deprimerande, och debatten har tagit navelskåderiet och hyckleriet till nya tidigare helt oanade höjder! Drivande i denna utveckling har (åter) varit mediehungriga företrädare från det socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Inledningsvis var det SAP:s egen ”Mr. Njet”, Thomas Östros, som ondgjorde sig över jobbskatteavdraget (se Olssons Blogg).

Dock, efter att ha blivit ordentligt satt på plats i Kunskapskanalens Storforum om skatterna (länk; repris ikväll 10 december kl. 22.00) av ingen mindre än Kjell-Olof Feldt som fick SAP:s förslag att framstå just så verklighetsfrånvända som de verkligen är så gjorde Östros faktiskt en taktisk reträtt åtminstone vad gäller förmögenhetsskatten (VA, Affärsvärlden); ursprungsretoriken i all sin härlighet återfinns här på DN).

Opportunism innebär en klandervärd anpasslighet (principlöshet) efter för tillfället rådande omständigheter och maktförhållanden.
Wikipedia

Gissningsvis så insåg SAP att det populistiska spår man drev kanske var lite väl extremt – och framför allt, att Kjell-Olof Feldt åtnjuter ett betydligt större förtroende hos den svenska befolkningen än pretendenten Östros. Att då Feldt i skattedebatten stod betydligt närmare Prof. Carl B. Hamilton (fp) var tydligen för mycket för strategerna på Sveavägen – därav den taktiska reträtten.

Den andra mediehungriga företrädaren under veckan har varit Veronica Palm som till synes helt utan skrupler har visat på rörelsens opportunistiska ådra i den s.k. sjukförsäkringsfrågan. Fullblodspolitikern Palm (CV) har här utan att rodna framfört det ena vulgära argumentet efter det andra. Ömsom skulle Alliansen tvinga halta och lytta till fabrikerna, ömsom skulle samma människor hindras från att gå till fabrikerna. Vad individerna själva önskar eller vill spelar tydligen inte så stor roll i den politiska värld där Palm är insocialiserad.

Faktum är att SVT under veckan visade en väldigt ömsint dokumentär, Mitt Gaza, av PeÅ Holmquist där den i prostatacancer sjuka huvudpersonen förklarade (om jag inte missminner mig) att det som höll honom vid mod var att han ville arbeta. Kunde då jag såg detta inte låta bli att tänka på alla de krigsrubriker som förevarit under den senaste tiden om hur svenska ”cancersjuka” skulle ”tvingas” att jobba.

Det som är tråkigt med bägge dessa exempel (Palm och Östros) är att den ohejdade opportunismen hos SAP lämnar en väldigt bitter eftersmak hos mig som väljare. Jag blir först och främst sittande och undrar varför de talar mot bättre vetande?

Vad gäller skatterna så vet ju Thomas Östros mycket väl att det är plakatpolitik som han ägnar sig åt då han talar om att klämma åt ”de rika” med högre skatter. På samma sätt så vet ju Veronica Palm att det är önskvärt att så många som möjligt ges möjlighet att utföra ett produktivt arbete – detta gäller både på den individuella nivån och på samhällelig nivå. Trots detta så väljer dessa politiker att höja fingret i luften och säga det som de tror att människor vill höra.

Vän av ordning påpekar säkert nu att jag borde förstå att det är så som politik förs (ung. ”its politics, stupid!”)… Och, visst, så är det ju – men det hindrar vare sig att jag blir nedslagen eller att det är en opportunistisk politik som gränsar till populism!

Visby 10 december, 2009
Mikael Olsson, FD

Update: En intressant vinkling på problematiken kring att ge möjlighet för sjukskrivna att återvända till arbetet återfinns på Brännpunkt där Susanne Merz försynt påpekar sjukvårdens ansvar (och brister) (länk här); just sjukvården har jag själv skrivit mycket om tidigare här på Olssons Blogg (länk)…

Medialänkar: SvD:s Ledare, SvD om opinionsframgångarna till följd av opportunismen/populismen, DN om samma sak, Sanna Rayman i SvD, Hanne Kjöller i DN, Hanne Kjöller (tidigare), Henrik Brors (DN), Pia Lundgren: artikel om en sjukskriven individ som önskar komma tillbaks till arbetslivet (SvD)

Andra bloggar:  Veronica Palm, Rolf Erikson, Per Altenberg, Dick Erixon, Seved Monke, Anne-Marie Ekström