Olssons Blogg

En av de saker som upptagit mina och andras tankar under julen är den diskussion som inleddes med att Thomas Idergard och Johan Kreicbergs (bägge Timbro) på DN Debatt trummade för en rapport som sades visa hur ‘byråkraterna’ är den snabbast växande gruppen anställda inom den skattefinansierade sektorn; snabbare än de som enligt sina yrkesbeteckningar kan antas de facto utföra den ‘vård och omsorg’ som vi i Sverige omhuldar till den milda grad.

Nåväl, även om Timbro har sin egen agenda i dessa sammanhang så är jag av åsikten att man bör välkomna all saklig granskning av den verksamhet som utförs inom kommuner och landsting. Detta gäller oavsett om man tittar på vad som utförs eller om man ser på hur det utförs.

På så sätt får väl Timbro sägas ha varit på rätt väg; man pekar på att det är långtifrån säkert att så kallade satsningar på vård och omsorg resulterar i det gemene man tror att det ska resultera i. Fler skattekronor ger inte alltid kortare vårdköer eller en skola som lär våra ungdomar att räkna. Ej heller är fler skattekronor någon garanti för att gamla mormor inte tvångsmatas på ett förnedrande sätt (tidigare inlägg på Olssons Blogg här).

Tyvärr så måste man säga att intrycket efter att ha läst Kreicbergs rapport är att även om man började vandringen på rätt väg så gick man under resans gång vilse. Rapporten lever helt enkelt inte upp till de förväntningar som skapades i och med herrarna Idergard och Kreicbergs debattartikel.

Förutom de uppenbara invändningarna som kom från t.ex. Professor Carl B. Hamilton om att det var orimligt att bygga sin argumentation på de procentuella ökningarna av olika yrkesgrupper så kom också invändningar om att de av Timbro kritiserade tillskotten till den kommunala sektorn skulle ses som rationellt bedriven krispolitik.

Vad gäller invändning nummer ett (den närmast infantila fokuseringen på procentuell tillväxt) så är det bara att hålla med; vad gäller invändning nummer två (att extramiljarder till kommunerna skulle vara det bästa sättet att bedriva anti-konjunkturell krispolitik) så ställer jag mig betydligt mer tveksam.

Till dessa invändningar kan man också foga att Johan Kreicbergs troligen skulle få det svårt att försvara såväl källbehandling som metod om hans rapport skulle seminariebehandlas inom akademin.

De krumbukter som Kreicbergs får lov att ta till i sin rapport (fotnoterna 11-14) för att undvika att ”avslöja” de underliggande (absoluta) siffrorna vad gäller byråkraternas tillväxt är närmast anmärkningsvärda.

Nåväl, dessa invändningar till trots så ledde rapporten ändå till att en viktig fråga kom att diskuteras. Tyvärr så gjorde rapporten inte så mycket för att analysera varför det blir som man hävdar att det blivit eller vad man kan göra för att undvika att det blir som det (kanske) blev.

Min personliga åsikt är att många av problemen med felprioriteringar inom den offentliga sektorn skulle kunna undvikas om de lokalt valda politikerna tvingades till ett större ansvar för den verksamhet de är satta att leda.

Med ett sådant ansvar kommer också att man anställer den typ av händer som medborgarna efterfrågar (t.ex. lärare och kvalificerad vårdpersonal).

Ett större ansvar för verksamheten kräver också mer av ett personligt mandat för kommunal- och landstingspolitikerna. Detta är dock närmast omöjligt att åstadkomma så länge som vi i Sverige krampaktigt håller fast vid att vi ska ha en gemensam valdag för riksdag, kommun och landsting.

[Denna perversa ordning – som även omhuldas av SKL – har jag tidigare diskuterat här på Olssons Blogg, länk.]

Tyvärr ryggar dock även Timbro från att dra några dylika slutsatser om behovet av politiskt ansvar och politiska reformer. Istället väljer man ett i högsta grad teknokratiskt angreppssätt på frågan och snärjer in sig i ett förvirrat resonemang om behovet av fler och mer detaljerade planmål som lösningen på problemet.

Det övergripande intrycket av denna Timbrorapport blir således att man började på rätt väg men lyckades hamna riktigt ordentligt vilse.

Visby 6 januari, 2010
Mikael Olsson, FD

Traditionella medier: Arbetarbladet; Hela Gotland; BLT; SvD 1; SvD 2; DN; UNT; Corren; Barometern;

Bloggar: Ekonomistas, Hamiltons Blandning; Göran Pettersson; Robert Noord; Jörgen Danielsson; Christoffer Järkeborn