Ibland blir svensk politik mer obegriplig än vanligt. Då man läser att Per Bardh skulle ha hävdat att ”[d]et är bruket av visstidsanställningar som skapar otryggheten för ungdomarna” (SvD Brännpunkt) blir man riktigt oroad; är det skygglappen eller dumstruten som talar?

Visstidsanställningar är idag något som arbetsgivare i många fall tvingas till att använda eftersom rättigheterna (eller inlåsningen, beroende på hur man ser det) hos de redan besuttna (fast anställda) är sådana att något annat än ett tillfälligt kontrakt inte är att tänka på; ofta handlar jobböppningar om att någon tar tjänstledigt av ett eller annat skäl…

Tyvärr är det också så att den fasta anställningen i sig – givet arbetsmarknadslagstiftningen som den ser ut – blir ett skäl i sig att hålla fast vid den (fasta) tjänst som man fått – alldeles odelat vad man tycker om arbetet i sig; inlåsningseffekterna blir på det sättet nyckeln till den utelåsning av ungdomar och andra som kommit att bli ett kännetecken för den svenska arbetsmarknaden.

Att då läsa hur Per Bardh och Sandra Viktor försöker göra någon form av analytisk skiljelinje mellan turordningsregler å ena sidan och användningen av visstidsanställningar å andra sidan (se nedan) känns inte seriöst och man undrar just om det är den politiska skygglappen eller den intellektuella dumstruten som talar?

Visby 21 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Nedan följer det avslutande citatet i Bardhs och Viktors Brännpunktsartikel:

Att skrota turordningsreglerna i las kommer inte ha någon inverkan på ungdomsarbetslösheten. Ett minskat bruk av visstidsanställningar kommer att betyda oerhört mycket mer. (Per Bardh & Sandra Viktor)

Helt kort är det intressant att notera hur ”fräschhet” blivit en faktor i Skåne. Jag vet inte hur många som kommer ihåg då Uppdrag Granskning gjorde reportage om boendeförhållandena i Rosengård med omnejd. De enda som verkade trivas i de dyra lägenheterna (skötta av ett norskt bolag om jag inte missminner mig) då var kackerlackorna.

Betydde detta att Malmös kommunpolitiker dömde ut bostäderna och tog någon form av ansvar för den situation som rådde? Svar nej.

Just därför är det ”intressant” att notera hur fräschhet blivit en faktor vad gäller boende för utrikes födda som bor i Skåne…

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Vår uppfattning är även att byggnaden inte är fräsch.
(Lars-Ingvar Ljungman, Kommunalråd, Vellinge)

(Länk: Vellinges kommunalråd ifrågasätter flyktingboendets lämplighet | SvD)

Inom samhällsforskning så har frågor rörande ägandets betydelse upplevt en renässans från 1980-talet och framåt. Årets ekonomipris till Elinor Ostrom var ytterligare ett bevis på detta (även om kommentarerna kring hennes forskning visade på omfattande missförstånd kring hennes resultat, se SvD).

Icke förty, gårdagens besked om att Vattenfalls VD vill sälja det elnät man äger aktualiserar åter frågor kring ägandets betydelse – för det man först och främst frågar sig idag är naturligtvis vad ägarna har för planer för sitt bolag?

Naturligtvis behöver man inte hålla med om de brösttoner (se SvD, SvD, DN & DN) som kommer från den rödgröna sidan så fort man vädrar något som man kan slå alliansregeringen i huvudet med, för att ställa den i högsta grad berättigade frågan om vad man som ägare har för affärsplan. Näringsdepartementets tystnad i frågan är därför beklämmande!

I frånvaro av ägarens kommentarer så kan vi tyvärr bara spekulera. Kanske är det så att man från statens sida vill föra över även de mer lokala distributionsnäten till Svenska Kraftnät och dess GD Mikael Odenberg för att göra Vattenfall till ett renodlat produktionsbolag? Om så är fallet så kanske gårdagens besked är ett positivt sådant. Dessutom skulle det vara helt i linje med det jag själv tolkade som något positivt för svensk energiförsörjning och skrev om under rubriken En glädjens dag så sent som häromdagen…

Men, å andra sidan, om det handlar om en kortsiktig vinstmaximering från Vattenfalls sida (driven av dess anställde VD Josefsson snarare än dess ägare) – på bekostnad av mer strategiska frågor kring energiförsörjning och energidistribution – då kan inte beskedet tolkas som något annat än att vi har ett statligt företag på drift och i omedelbart behov av ägarens lotsning.

För, om det är något som de senaste årens debatt om Gazprom och deras gasledning genom Östersjön borde ha lärt oss så är det väl att kontroll över energinäten en strategisk fråga i dagens samhälle? Låt oss nu höra vad staten som ägare har att säga i denna strategiska fråga!

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Uppdatering: Om än något motvilligt verkar det nu som om en ägare har anmält sig i form av Maud Olofsson (SvD, DN)

Andra bloggar om detta: Knuff

Morgonens radiolyssnande med en massa favoriter i repris lämnar tyvärr en bitter bismak. Varför går saker och ting inte framåt? Hur kommer det sig att debatten står och stampar? Varför är saker som man skrivit tidigare exakt lika relevanta eller icke-relevanta (berorende på ens egen ståndpunkt) nu som tidigare? Som bloggare borde man i och för sig vara tacksam för att återbruk är möjligt också vad gäller det skrivna ordet. Ändå, helt tillfylles är det naturligtvis inte att så lite händer…

Låt oss ta exemplet med kampanjfinansiering. Idag kunde vi t.ex. höra Schlingmann och Baylan debattera exakt samma fråga som var aktuell tidigare i år (och året för det, och året före det etc.) och som jag skrev om själv så sent som i maj under rubriken Myror, elefanter och glashus – allt i en rödgrön röra. Diskussionen gäller då som nu (återupplivat via Institutet mot Mutor på DN Debatt häromdagen) dels huruvida man som politisk organisation bör tala om var pengarna kommer ifrån (något som i övriga delar av världen är legio, se t.ex. kollegan Karl Magnus Johansson på Brännpunkt i april 2009), dels om socialdemokraterna på ett rättvisande sätt också ska redovisa de bidrag i form av arbetskraft och politisk reklam som man får av fackföreningarna.

Just det sistnämnda, stödet från LO till (s) verkar vara extra känsligt eftersom Baylan i radion i morse så snabbt som möjligt försökte skynda förbi ämnet. Att hans försök underlättades av att reportern inte vare riktigt påläst gjorde ju inte saken bättre. Hade hon t.ex. läst den dokumentation som togs fram i samband med den motion om Bidrag till politiska partier och deras kandidater som skrevs av Carl B. Hamilton (fp) – hade det framgått att LO:s direkta bidrag till Partiet uppgick till mellan 75-100 miljoner till 2002 års valrörelse och att om man dessutom inluderade den arbetskraft som LO bidrar med så uppskattades stödet till dryga 500 miljoner kronor. I radion valde däremot åter att diskutera de ca 30 miljoner som moderaterna fått i privata bidrag…

Känslan som infinner sig av dylika repriser i debatten är nog närmast en av torftighet.

***

En annan reprisering – om än av ett mer sentida och välkommet slag – kom i form av den Replik på Brännpunkt som Andreas Carlgren sent omsider författat (som svar på Ahlins och Ygemans populistiska utspel) där han slår fast att Sverige inte hade något val vad gäller att godkänna gasledningen – åtminstone inte om man framgent ville uppfattas som en rättsstat. Om än helt korrekt i sak så kan man inte låta bli att undra om det inte hade varit bättre att redan långt långt tidigare slå fast denna självklarhet? Detta var något som jag skrev om förra veckan under rubriken Billiga poänger på bekostnad av substans i debatten… Tyvärr är det ju så att det är svårare att rätta till skador än att förebygga dem.

Men, förebyggandet brukar ju ibland kräva politisk ryggrad och kan därför uppfattas som lika obehagligt som att ta en vaccinspruta i förebyggande syfte…

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Apropå detta med politisk ryggrad så har vi fortfarande inte sett någon politiker som är villig att stå upp för de biståndssystem som de varit med om att skapa och som kom att utgöra gårdagens stora debatt på SvD och som jag skrev om under rubriken Bidragssvenskarnas äventyr… (och idag uppmärksammat även i Gotlands Allehanda) Intressant med denna debatt är att den lär fortsätta och upplägget som man från SvD har valt är intressant – även om de tyvärr ibland glömmer att problematiseringen och analysen till förmån för rapporteringen.

På många sätt så är det fantastisk läsning som rullar fram i SvD’s granskning av bidragssvenskarnas resor i syd- och österled (även här, här och här). På ett plan så låter det hela absurdt; biståndspengar omvandlas till bidrag till reslystna lokalpolitiker utan alltför mycket koll på annat än det egna Eurobonuskortet och vilka politiska vindar som blåser för tillfället. Vän av ordning invänder då direkt att så kan vi inte ha det.

Och, nej, så bör vi naturligtvis inte ha det. Frågan är dock var felet ligger? Handlar det om dumma tjänstemän som inte begriper bättre än att dela ut denna typ av bidrag som vidmakthåller en destruktiv livsstil eller handlar det om en aningslöshet hos de politiska beslutsfattarna som inte begriper vilka system som de har skapat? Personligen lutar jag nog mer åt det sistnämnda än åt det förstnämnda. Men, inte heller den förklaringen (ens i kombination med de delar av den förstnämnda som säkert är giltig i vissa fall) ter sig särskilt heltäckande. Dessutom ger de bägge en känsla av att det saknas goda intentioner – något som jag inte tror är sant.

Tvärtom så är jag övertygad om att många av de system som byggts upp som möjliggjort det utbredda bidragsmissbruket bland lokala politiker har byggts i allra största välmening. Ändå blir det fel… Pengar som borde gå till att bygga välbehövliga och långsiktiga nätverk baserade på ömsesidig respekt och ömsesidigt kunskapsutbyte används okritiskt till att understödja en destruktiv livsstil hos vissa av dessa bidragssvenskar.

Projekten genom vilka pengarna kanaliseras byggs i många fall upp på rutin där man (åter)använder formuleringar och tankar på hur studiebesök bör anordnas. En dag med sightseeing och avslutande gemensam middag verkar obligatoriskt; likaså verkar man ofta känna en trygghet i de stora talen – dvs ju fler av ens gamla vänner som man kan ta med sig desto bättre. Nytänkandet och perspektivskiftet (från bistånd till ömsesidigt lärande) uteblir.

Av de rigorösa förberedelser som Ola Wong förtäljer är legio i Kina ser man alltså lite – och kanske är Ola i sin kolumn själva pudelns kärna på spåren. Han nämner att i Kina gjorde ”775 000 kineser […] fjolårets inträdesprov för statstjänstemän”  och att ”[d]e kämpade om 13 500 platser” (SvD). Med en sådan konkurrens är det lätt att kunna välja de skarpaste krafterna; krafter som dessutom vet att de måste göra sitt bästa för att inte bli ersatta av andra villiga.

Min poäng är att hade vi ett högre söktryck på dessa i all välmening uppbyggda system så skulle vi nog också få en högre kvalitet vad gäller resursutnyttjandet. Fler sökanden tvingar projektägarna att tänka nytt och tänka rätt. Fler sökande gör också att de tjänstemän som sitter och granskar ansökningarna får ett mer stimulerande arbete – de behöver ej heller känna att ett avslag gör att pengarna riskerar att inte gå åt (och detta är något som bara inte får ske inom svensk statsförvaltning – för då riskerar man att anslagen krymper kommande år).

Tyvärr är det många krafter som motverkar ett ökat söktryck. För det första så kan man ju tänka sig att de bidragssvenskar som redan är inne i systemet ogärna ser att de får mer konkurrens. För det andra så är det inte heller säkert att de som administrerar systemen alltid något att tjäna på en högre konkurrens – det kan ju förutom att vara stimulerande även dra med sig en hel del merarbete vad gäller urval och analys av ansökningar – ett merarbete som kanske inte lönar sig enligt de planmål som myndigheten/organisationen arbetar utifrån. För det tredje, och kanske mest allvarligt, så verkar det inte som om de ansvariga politikerna på nationell nivå riktigt känner sig ansvariga för de system som de byggt upp!

Naturligtvis är det många som är inblandade i systemet som förtjänar kritik för att bidragssvenskarna har kunnat fortsätta åka på äventyr – inte minst bland bidragssvenskarna själva. Dock måste man komma ihåg att dessa alla verkat inom ett politiskt beslutat system. En viktig fråga blir då vilket engagemang och kunnande som våra rikspolitiker besitter kring de system som de varit med och beslutat om? Är de t.ex. villiga att stå upp för de i många fall vällovliga idéer och tankar som ligger till grund för systemen – eller kommer man (som ibland sker) att vända kappan efter vinden och lägga sina ägg i den korg som verkar säkrast för dagen? Måhända är det så att vi också behöver en större konkurrens på den politiska scenen för att höja kvaliteten…

Visby 10 november, 2009
Mikael Olsson, Fil. Dr.

PS: En undersökning som Dr. Richard Nakamura och jag själv gjort om kinesiska investeringar i Sverige som tangerar ämnet återfinns här. Ola Wongs kommentarer om ett av de projekt (Fanerdun) där många bidragssvenskar figurerar och som vi analyserade hittar man här. Mer relevant av Ola här.

PS2: Mina egna funderingar från i våras kring vad som utgör kommunal kärnverksamhet hittar man här.

Intressant att även kritiska röster får komma till tals i energi- och/eller miljödebatten. SvD Brännpunkt har under några dagar tagit in ett antal intressanta inlägg. Först ut var Bjørn Lomborg (artikel; min kommentar) och idag fick vi äntligen en motbild till den allmänt vedertagna om vindkraften i form av en artikel av Jonny Fagerström (artikel).

Tyvärr måste jag konstatera att Fagerström faller i fällan då han låter vindkraftslobbyn behålla problemformuleringsinitiativet genom att tillstå att det skulle finnas något motsatsförhållande mellan koldioxidfri energiproduktion, värnad natur och energiexport (t.ex. inom Östersjöregionen) – det gör det naturligtvis inte om man bejakar en kapacitetsutbyggnad av kärnkraften (något som jag gladde mig åt i gårdagens betraktelse)!

Däremot kan jag inte annat än att hålla med Fagerström i att historiens dom riskerar att bli hård mot de som i dagsläget driver den absurda expansionen av vindkraften i Sverige; en expansion som tydligen gärna får ske i naturvårdsområden och med bästa strandläge.

Intressant att notera är att det inte sällan verkar vara samma människor som i andra sammanhang är starka försvarare av strandskyddet som förordar vindkraftsexpansionen som riskerar att förstöra våra kustområden!

Visby 10 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Läs gärna Sustainable energy – without the hot air om ni vill skapa er en egen faktabaserad uppfattning om det realistiska i att basera vårt energisystem på vindkraft; betänk också att vindkraft aldrig kan ersätta baskraft från t.ex. fossila bränslen, vattenkraft eller kärnkraft…

På många sätt och vis känns det som om idag är en glädjens dag. Det handlar inte bara om firandet av 20-årsjubileet för murens fall – utan det handlar minst lika mycket om gårdagens besked om att Vattenfall planerar att öka kapaciteten i den svenska reaktorparken. Detta är glädjande på en lång rad sätt:

För det första är det naturligtvis glädjande för miljön – en 70-procentig ökning av mängden koldioxidfri energi är en seger för det rationella tänkandet. Denna typ av icke-väderberoende baskraft är helt och hållet nödvändig om man ska kunna planera för t.ex. solenergi som komplement.

För det andra så är beskedet glädjande utifrån ett östersjöregionalt perspektiv. Som kanske är allom bekant så pågår ett ambitiöst arbete inom EU för att knyta medlemsländerna kring Östersjön närmare till varandra. En del i detta är också en sammankoppling av energinäten via nya elkablar. Att vi inte bara bygger nya distributionsnät utan också planerar att fylla dessa ledningar med koldioxidfri elkraft är därför i allra högsta grad välkommet.

För det tredje så är beskedet glädjande ur en ekonomisk synvinkel; både svensk industri och svenska hushåll kan förhoppningsvis se fram emot en mer rimlig prisbild för elkraften. Fram till gårdagens besked har politikerna sedan länge talat både väl och gärna om behovet av en mer integrerad elmarknad. Dock, de som har tjänat mest på denna ökade integration av marknaden är de (länder) som nåtts av tidigare ej existerande ledningar (vinst i form av en ökad energisäkerhet) och, inte minst, elbolagen som i och med ökande efterfrågan har gått med enorma vinster utan att ha gjort särskilt mycket (windfall gains). De som har fått betala är i mångt och mycket de svenska elkonsumenterna; de har betalat för såväl export som energiomställning (sjunkande produktion) i form av höjda elpriser.

Höjda elpriser skulle i och för sig inte ha varit så farligt om det hade skett på en fungerande marknad där den ökande efterfrågan och därmed förknippade ökade vinsterna lockar nya aktörer som investerar i ny kapacitet (som i sin tur sänker priserna). Tyvärr så har vi inte en fungerande marknad för energi – tvärtom så har vi lagar och regleringar som effektivt stoppar marknadskrafterna från att fungera på ett normalt sätt.

Under en lång tid så har det också verkat finnas få krafter som skulle kunna verka för att den typ av tabun och regleringar som omöjliggör en fungerande energimarknad försvinner; den allmänna opinionen är emot alla förslag att radikalt öka tillgången på energi (något som skulle kunna ske genom en utbyggnad av antingen kärnkraft och/eller vattenkraft) – och energiindustrin har som det har verkat inte haft några direkt starka incitament att driva frågan så länge som vinstnivåerna ligger på historiskt höga nivåer.

Den enda kraft som man har kunnat räkna med är den energiintensiva industrin. Företrädare för denna har också länge försökt skapa opinion för ett ökat utbud och en därmed bättre fungerande marknad – dock verkade det från åskådarplats som om deras insatser och engagemang minskade över tiden. Den konspiratoriskt lagda skulle dessutom ha kunnat fundera på huruvida den som det verkade falnande lågan för frågan berodde på att man trots allt inte behöver betala samma höga pris som konsumenterna (de betalar inte energicertifikat)…

Dock, de senaste veckornas händelser har i mångt och mycket ändrat på denna tråkiga bild. Beskeden från industrin i oktober var ett första steg. Gårdagens besked om att även den statliga energijätten Vattenfall skulle ta sitt uppdrag på allvar och försöka öka tillgången på energi var ett viktigt andra steg. Tillsammans gör de att framtiden känns mer hoppfull än vad den gjorde tidigare under året!

Hotbilderna är dock många; s+v+mp verkar fast beslutna att försöka mota olle i grind. Detta är sorgligt med tanke på att vi just i denna stund står inför ett s.k. window of opportunity där vi genom en kraftfull satsning på kärnkraft skulle kunna dels möta den trippla utmaningen som handlar om att: (i) hantera den ekonomiska krisen och skapa förutsättningar för den inhemska industrin att verka långsiktigt, (ii) att snabbt och radikalt minska koldioxidutsläppen och (iii) att vara en drivande kraft för en integrerad Östersjöregion där vi inte utelämnar våra grannländer till ett beroende av import av fossilbaserad energi.

Dock, som historiker så hyser man alltid viss grad av skepsis – det kommer att krävas ett stort mått av politiskt mod om man ska kunna fånga denna möjlighet – och tyvärr har vi väl inte alltid sett prov på denna typ av mod som innefattar att tala i klartext och försöka förklara relativt komplicerade resonemang. Men, som sagt, hoppet är det sista som överger en – och en glädjens dag som denna då vi firar 20-årsjubileumet av murens fall så vore det direkt dumt att inte känna ett visst mått av hopp utifrån de signaler som kommit om en tillnyktring i energidiskussionerna.

Visby 9 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Medialänkar:
SvD, DN, AB, DN, Östran, SvD & SvD [Brännpunkt] [alla om energi]; DN, DN [ledare], SvD, SvD & SvD [ledare] [alla om murens fall]

Andra bloggar:
Danne Nordling (liberal); Jöran Fagerlund (vpk); Lars Kamél (surgubbe)…

Riktigt läsvärt faktaunderlag:
Sustainable energy – without the hot air

Update:
Redan onsdagen den 11 november gjorde faktiskt folkpartiet slag i saken och gick ut med en propå om mer kärnkraft! Grattis! Se Ekot

På dagens Brännpunkt kom en efterlängtad påminnelse inför den stundande klimatcirkusen i Köpenhamn – tyvärr är Björn Lomborg i minoritet i det att han förespråkar rationellt tänkande som en grundförutsättning för att mildra och/eller hantera förändringarna som kommer av ett förändrat klimat.

Majoriteten – både bland politiker och (miljö)aktivister – verkar istället övertygade om plakatpolitikens primat. Utifrån plakatpolitikens logik blir det absolut viktigaste att det ”syns” att man ”gör något” (eller verkar vilja göra något); näst viktigast blir då att man sedan gör något av allt det man beslutat inför fotoblixtarna; och, sedan, tyvärr långt mindre prioriterat kommer frågorna om ”vad” man ska göra och hur man ska göra det och varför man bör göra det ena men inte det andra…

Gissningsvis är det den typen av logik som ligger bakom det som troligen kommer att visa sig vara en sannspådom av Lomborg då han skriver:

Det kommer att produceras ett uttalande där politikerna än en gång försäkrar att de åtar sig att lösa problemet med den globala uppvärmningen. Denna upprepning av vad politikerna redan kommit överens om kommer att hyllas som en seger för miljön samtidigt som de svåra frågorna skjuts upp…

Tyvärr är det just genom att skjuta på de svåra frågorna och sidsteppa det rationella tänkandet som man kan få absurda och rent kontraproduktiva lösningar – som t.ex. det svenska etanoldebaclet (se bl.a. mitt egna inlägg om plakatpolitikens pris).

Kort sagt, det svåraste av allt (närmast en utopi) verkar vara att få gehör för det rationella och kritiska tänkande som Lomberg och Copenhagen Consensus Center förespråkar!

Visby 8 november 2009
Mikael Olsson, FD

Lästips:

• En intressant rapport från Copenhagen Consensus Center hittar du här.
• Tidigare varianter på Lombergs artikel återfinns bl.a. i Wall Street Journal samt New York Times.

På konsumentverkets hemsida står att läsa att ”Konsumentombudsmannen, KO, driver självständigt konsumenternas intressen gentemot företag i domstol.” Detta låter i och för sig harmlöst eller t.o.m. positivt.

Läser man dock hur denna självständiga roll uppfattas inom myndigheten så börjar man bli lite mer tveksam (se t.ex. här, här och här). Att döma av tidningsrapporterna har KO tydligen funnit det för gott att använda sina resurser (mina skattepengar) till att driva frågan om huruvida man får kalla en bil för miljövänlig ända till domstol (även dessa finansierade med skattepengar) (se länk). KO menar att det får man självklart inte göra. En bil smutsar ju ner (usch och fy) och kan därför inte få förknippas med positivt värdeladdade ord som miljövänlig.

Nåväl, detta förfarande väcker ett antal frågor – varav ingen har någon bäring på den s.k. sakfrågan (de flesta som har åldern för körkort inne och dessutom har lyckats ta ett sådant är nog väl förtrogna med att en bil släpper ut avgaser):

En första fråga rör vad GD Gunnar Larsson (tillika KO) härnäst tänker satsa myndighetens resurser på? Blir det ett korståg mot t.ex. värmepumpar? Även dessa tingestar marknadsförs ju med ord såsom ”energibesparande” trots att varenda kotte som kopplar in en snart inser att de drar energi snarare än genererar energi. Tänk hur många svenska konsumenter som måste känna sig grundlurade av så enkla reklamtrick. Gunnar, gör något!!!

En andra fråga rör hur vi i den s.k. allmänheten ska tolka myndighetens förehavanden? Är det inte ett beteende som minner lite om salig Stig Wallin (Centrum mot Rasism) och hans skattefinansierade korståg mot GB Glace och deras glass Nogger Black (se länk)? Vad gäller glassen så tedde det sig för många ganska uppenbart att Stig Wallin och de anställda vid Centrum mot Rasism kände sig pressade att just ”göra något” för de pengar som hade regnat över dem. Låt oss bara hoppas att det inte är samma logik som gör att Gunnar känner att han måste göra något…

Avslutningsvis så kan man ju inte låte bli att reflektera över hur olika mediedreven slår i olika fall. Jag menar att då jag läser om Gunnar Larssons förehavanden och hur han inte bara låter den egna myndigheten ägna tid åt frågan utan även engagerar domstolarna i arbetet så far mina tankar till den enorma upprördhet som Anna Odell tydligen genererade i och med att hon skulle ha ”slösat” med det allmännas resurser…

Var är denna allmänhetens upprördhet nu? Menar vi att Konstnär Odell ska dömas hårdare än KO Larsson bara för att hon lyckades peka på ett förhållande som inte var allmänt känt? Kort sagt, bara för att KO Larsson spenderar det allmännas resurser på något som är självklart för majoriteten av medborgarna (att bilar släpper ut avgaser) så ska vi döma honom mildare? Personligen tycker jag att det borde vara tvärtom…

Visby 7 november 2009
Mikael Olsson, FD

Så kom då igår det helt följdriktiga beslutet att Sverige gav sitt klartecken till att Gazprom drar en gasledning genom Östersjön – följdriktigt just för att Sverige har ratificerat FN:s havskonvention. I denna står bl.a. att läsa följande vad gäller pipelines:

1. All States are entitled to lay submarine cables and pipelines on the continental shelf, in accordance with the provisions of this article… [Article 79]

Att man trots det inom medierna och bland debattörer under flera års tid har förespeglat det svenska folket om att man skulle kunna säga ”nej tack” till en pipeline är inget annat än dåligt omdöme. Bättre hade varit att tidigt tala om att vi i sakfrågan pipeline eller ej inte hade något att säga till om – då kanske vi hade sluppit alla försök att plocka politiska poäng på regeringens beslut som vi har sett under de senaste dagarna.

Dessa försök till billiga politiska poänger är dessutom långt värre än det ovan nämnda dåliga omdömet. Faktum är ju att även det rödgröna blocket vet att det inte fanns mycket att säga i sakfrågan. Redan i december 2006 skrev t.ex. miljöpartisten Gunvor G. Ericson att:

Havskonventionen gör att man i princip inte kan stoppa en ansökan om ledning… [Gunvor G. Ericson, Mp, 2006-12-17)

Om vi tidigt hade kunnat slå fast detta så tror jag också att vi hade fått en både en bättre debatt och en bättre miljöprövning (man hade fokuserat på vad som var möjligt att uppnå). Dessutom kanske vi hade kunnat fokusera mer på de säkerhetspolitiska och energipolitiska implikationerna av ledningen – något som trots tappert arbete av Carl B. Hamilton m.fl. tyvärr kommit att vara lite av en sideshow i debatten…

Mikael Olsson, FD
Visby 6 november, 2009

Media:

SvD, Gunvor G. Ericsons blogg, DN, Hamiltons Blandning

Update:

En blogg med en bra poäng om Sahlin m.fl. populister finns här.